30/11 Armar-Axlar- Bröst-Rygg

....dessa kroppsdelar fick vad dom tålde ikväll under 50 minuters hårdkörning. Hade också en date med min fru och fick visat henne lite övningar jag tycker hon ska köra. Tror hon är lite rädd för att gå ner bland dom fria vikterna men vi killar är inte farliga och det verkar faktiskt som om många tjejer verkar dra sig för detta. Kanske har jag missuppfattat det men på mitt gym är det nästan uteslutande killar nere bland dom fria vikterna.

Det tuffa passet gjorde att jag blev ordentligt varm i hela kroppen och det var också skönt att få lite cirkulation i mina lite stela "löparmuskler". Gårdagens halvmara som satt kvar i kroppen släppte fint och med lite extra stretch känns nu benen som nya igen men jag låter mig dock inte luras. Detta var 5:e träningsdagen på raken så nu blir det en vilodag på detta så att kroppen får hämta hem lite. På torsdag ska något nytt testas och det ska jag också göra tillsammans med min fru, ska bli spännande och rapport kommer! :)

29/11 Halvmara med snabbdistans

Fick ikväll till ett riktigt lyckat löppass som satt där det skulle! Sprang en halvmara på löpbandet med 1% lutning och hastigheten satte jag på 12km/h. Vid 10km gjorde jag en fartökning och drog upp bandet i tävlingsfart på 4:00 tempo (15km/h) och höll detta under 5km. Fick plocka fram lite pannben för denna manövern då löpbandet alltid är jobbigare än utomhus av någon anledning. Det gick dock galant och dom 2 sista kilometerna var egentligen lättare än dom 3 första då jag kom in i ett skönt flyt.

Sedan ner till 12km/h igen och mot slutet av passet hade jag vittring på sub 1:40 så jag ökade till 13km/h, har ju den där tävlingsmänniskan i mig ;). Trodde jag hade läget under kontroll men precis vid 21,05km slår den över från 1:39 till 1:40. Det blev dock en jämn och fin siffra och jag kunde egentligen inte fått till en mycket bättre måndag i träningsväg. Att starta veckan med en halvmara känns coolt och jag tror detta kommer bli en riktigt bra vecka! :)

29/11 Gästinlägg

Hej,

Jag heter Linda och har minst två faktorer gemensamt med Daniel: MS och träning. Jag fick diagnosen i augusti efter ett skov med domnad fot i början på året. Domningen försvann efter tre veckor, men övergick i stickningar och pirrningar som även spreds till andra delar av kroppen. Motion och träning har alltid varit del av mitt liv. Även om det var en chock att få diagnos MS så underlättade det att jag faktiskt kunde fortsätta träna som vanligt, dvs löpning och styrketräning i gym. Att helt plötsligt börja ta sprutor dagligen med bromsmedicinen Copaxone var den stora omställningen även om det snabbt blev del av rutinen likt tandborstning.

Vid diagnos visste jag egentligen ingenting om MS. Därför fann jag mycket tröst och inspiration i Daniels träningsblogg. Den hjälpte mig t.o.m. att bli motiverad att satsa mer på löpningen. Jag skaffade mig en Garmin-klocka för att få bättre koll på mina olika löprundor. Jag började bli sugen på att anmäla mig till ett lopp. Då jag (sedan 1997) bor i San Diego, Kalifornien, så är utbudet stort året om.

Här firade vi ju Thanksgiving Day i torsdags vilket innebar att ett flertal lopp gick av stapeln. Jag kände mig redo för ett 5 km-lopp och anmälde mig till Father Joe's Thanksgiving Day 5K vilket ägde rum i Balboa Park nära downtown San Diego. Solen sken med en klarblå himmel då starten gick klockan 8 på morgonen. Jag kände inte till banan innan, men förstod snabbt att den skulle i stort sett vara platt. Trots att loppet tituleras 5 km så visade markeringarna mile 1, mile 2 osv. Tur att man har litet koll på dessa stenåldersmått för sin löp-planering. Jag lyckades hålla ganska jämnt tempo runt hela banan. Mot slutet tyckte jag mig bli omsprungen av fler än jag ville. Det enda mål jag hade var egentligen sub-30. Därför blev jag jätteglad när jag hann se 26 någonting på målklockan. Då resultaten senare kom upp på websidan visade det sig att min chip-tid var 25:31 – personligt rekord!!! Och detta trots (eller tack vare?) MS-diagnos...



28/11 Innebandy och fortsatt frustration

Frustrationen från förra veckan angående mediciner och annat ligger kvar och har blivit värre. Det gör mig fortfarande riktigt irriterad och stressar upp mig något enormt, i natt blev jag så uppkörd att det började knaka och spraka i min dåliga högerarm pga av gamla nervskador jag har, inte mycket sömn blev det heller. Det var längesedan jag kände av dessa symptom och det ska ganska mycket till för att jag ska göra det. Inte bra med stress och ms och jag måste nog ta och bestämma mig för om jag bara ska skita i allt och fortsätta köra på min medicin som om inget hänt. Det känns svårt för jag tycker att allting fortfarande stinker lång väg och jag kan inte göra något åt det egentligen, jag har inget val vilket gör det ännu mer frustrerande. Har inte valt att drabbas av denna skiten och känner lurad på något konstigt sätt då jag alltid trott väl om både vården och läkemedelsbolagen, nu är jag istället fast som en bricka i ett spel där pengarna styr.

Diskussionen kring detta pågår fortfarande i inlägget från förra veckan och jag börjar som sagt lacka ur på allvar nu. Det heter att man "Ser till patientens bästa", ni som verkligen tror på detta tycker jag ska läsa kommentar nr21 i inlägget som signaturen "irran" har skrivet. En historia som ingen vill ska synas men det är så här det går till idag och jag har själv sett det på nära håll.

Hoppas denna frustrationen lägger sig snart för jag vill inte att detta ska vara en blogg som handlar för mycket om mediciner och sjukdom även om det intresserar mig mycket, jag hoppas dock att ni står ut med att jag lackar ur lite just nu ;).
Det har faktiskt blivit träning idag och jag fick ut lite av frustrationen på innebandyplanen. Jag sprang som om jag hade eld i baken och matchen gick faktiskt riktigt bra, den här frustrationen ger enormt med bränsle när jag tränar för jag vet att det är så viktigt för min sjukdom. Min träning är det enda som känns riktigt säkert och tryggt  just nu och i dagsläget kan både sjukvården och läkemedelsbolagen dra något gammalt över sig. Jag spöar skiten ur min sjukdom ändå, dag efter dag...

27/11 Gör plats för julbord

Firade 5-årig bröllopsdag igår men hade tyvärr inte möjlighet att fira det riktigt, idag däremot har vi bokat julbord på Grand i Lund som ska vara något av dom bästa julborden här nere. Detta måste man ju givetvis göra plats för! Planen var egentligen ett långpass med Ingmarie men eftersom det inte finns någon Ingmarie här och snön ligger djup här ute på landet fick det bli en tur till gymmet istället.

Jag värmde upp med 45min snöskottning för att få ut bilen och sedan blev det fortsatt explosivt och tungt på gymmet. Kroppen fortsätter tända på alla cylindrar och det är bara att dra på så det knakar, tufft men ändå försiktigt alltså! ;) Körde 45min tills jag var helt slut och kroppen darrade som ett asplöv vilket alltid är en skön känsla.

Oj vad lååång jag ser ut! ;)

Det var dock inte slut där för sedan var det dags att bygga pannben på löpbandet. Jag gillar detta upplägget för det tvingar kroppen att jobba med låga energidepåer och jag är övertygad om att det gör mig uthålligare, idag behövde jag ju dessutom göra plats för det där julbordet ;).
Löpbandspasset blev 30min backträning med mer fokus på teknik än fart, jag var ju redan ganska slut så enbart springandet var en utmaning i sig självt. Passet gick bra och på slutet fick jag tillbaka trycket i kroppen så att jag verkligen kunde maxa i dom 2 sista backarna på 6%. Härlig avslutning på ännu ett grymt pass och nu är jag riktigt hungrig!!!

26/11 En planerad dag

Idag var planen att köra intervaller i skogen med sällskap av Ingmarie och Katarina, sedan kallbad och lunch på detta. Nu fick tyvärr Ingmarie strul med tåget från Stockholm och även Katarina fick lämna återbud pga yttre omständigheter vilket var tråkigt. Nu hade jag ändå planerat dagen till detta så jag körde ut i skogen och brände av dom där intervallerna.

Laddade iPoden med bästa musiken och rev loss 13st sköna 2-minutare, Katarina hade beställt 13x2min så det fick det bli som planerat. ;) Det var 2cm pudersnö med skönt grepp och jag kunde köra fullt ut utan att halka, lite slirigt uppför backarna men utför var det bara att släppa på så att snön yrde. Mina Newtons med dom där klackarna framtill greppade otroligt fint i den lösa snön. Passet blev riktigt lyckat och jag fick även släppt på trycket efter gårdagens frustration. Skönt!!!

Varm blev jag också och sista intervallerna kördes utan mössa för att släppa ut överskottet. Sedan blev det kallbad precis som planerat och det satt fint efter hårdkörningen. Nu börjar det bli riktigt gott i vattnet!!! :)

Sedan lunch som planerat, ingen Ingmarie men Katarina och Anna mötte upp som planerat ;) och det är som alltid ett riktigt trevligt sällskap. Känns som man har hur mycket som helst att prata om när man träffas och tiden räcker inte riktigt till. Tack för trevligt sällskap idag tjejer!!!

Ingmarie!!! Du var saknad idag men det går fler tåg ;) och då kör vi så snön yr ännu en gång!!! Yey!!!

25/11 Tappat hoppet

Jag spinner vidare på förra inlägget och fortsätter prata medicinering då jag just nu har mycket tankar kring detta. När jag fick min diagnos för ganska exakt 3 år sedan hade jag väldigt stora förhoppningar på nya mediciner som skulle komma. Det pratades om att vi skulle ha en hel arsenal av en massa häftiga saker inom något år men än har inget häftigt hänt. Medicnen jag har idag är långt ifrån perfekt och bromsar bara med ca 30% vilket iof är bättre än inget alls. Jag vet heller inte hur länge jag kommer kunna fortsätta ta min medicin då jag börjat bilda antikroppar mot den vilket gör den verkningslös. Värdena var dock inom gränsen men efter vad jag har förstått så lär dom bli högre med tiden och statistiken visa också att många får avbryta sin behandling just pga av detta.

Visst finns det en del nya mediciner på gång men desto bättre effekt dom har desto värre är biverkningarna och det är ganska läskiga saker. Jag har också tappat förtroendet för läkemedelsbolagen då det endast är pengar som gäller i deras värld, åtminstonde inom MS. Dom är inte intresserade av att bota detta utan här ska bromsas och mjölkas pengar så mycket det går. Endast min medicinering kostar nästan 10 000:- i månaden så det är väääldigt stora summor det handlar om.

Allt detta om pengar blir väldigt uppenbart när nu en italiensk kärlkirurg tror sig ha kommit på ms-gåtan. Han har upptäckt att vi med ms har förträngningar i venerna upp till huvudet så att det blir fel på cikulationen vilket gör att det bildas "slagg" som i sin tur orsakar inflammationerna i nervsystemet. Problemet löser man med ett enklet ingrepp och man gör en vidgning av kärlen, lite förenklat kanske men om ni har tid så kolla gärna denna videon.



Nu är inte min tanke att gå in på om detta verkligen är lösningen på gåtan utan det som är intressant är att se hur läkemedlesbolgen gör allt för att tysta ner detta. Dom hittar dödsfall och annat i samband med dessa operationer men håller väldigt tyst om att det faktiskt finns en hel del patienter som dör av biverkningarna från deras egna mediciner. Den starkaste bromsen som finns idag har faktiskt skördat många offer och även en vän till mig var nära att styrka med. Har skrivit lite om detta förr på bloggen...

MS-patienter har börjat operera sig på löpande band med denna nya metoden som kallas CCSVI. Youtube är fullt av före och efter videos med patienter som blivit bättre men neurologerna håller nästan helt tyst om det, även min egen neurolog höll tyst om det då jag frågade honom om ny forskning. Tror det är lite känsligt om denna teorin skulle stämma för då är inte sjukdomen neurologisk längre utan vaskulär, verkar som det svider på vissa håll.

Dom här sakerna plus lite till gör att jag inte har förtroende för varken min neurolog eller läkemedelsbolgen längre, det är inte dessa som kommer bota mig, sorgligt men sant!

Vad vill jag göra då?

Jo! Jag har en idé att försöka få tag på en endokrinolog eller läkare som är intresserad och kan hålla koll på mina d-vitaminvärden. Jag har under några år läst och satt mig in i mycket kring d-vitmain och MS och jag har även stått på tillskott av detta i över 2år nu och har mått riktigt bra. Det finns tydliga samband mellan d-vitamin och MS och flera studier tyder på att desto högre värde man har desto färre blir attackerna/skoven.

Jag har frågat min neurolog om han vill kolla mina värden men han avfärdar mig med att säga att det inte går att kolla det. Nu vet jag att det går att mäta med ett vanligt blodprov så här gjorde han bort sig och har nu blivit degraderad till "mannen som skriver ut recept" för det verkar vara det enda han kan hjälpa mig med tydligen?!

D-vitaminen går inte att ta patent på så därför bedriver läkemedelsbolagen ingen forskning kring detta då dom inte kan tjäna några pengar på det vilket jag iof förstår. Studierna är därför små men talar ändå sitt tydliga språk tycker jag. Det går också att läsa om ms-patienter som på egen hand tar tillskott i höga doser och mår mycket bättre, vissa har även blivit "friska" genom att ha fått upp sina värden. Läs gärna denna berättelsen som en bloggläsare tipsade om, mycket intressant!

Just i denna berättelsen räckte det med att få upp värdena från 13nmol/l till 40-70nmol/l och dom studier jag tittat på tyder på att värden upp mot 150-170nmol/l borde få skoven/attackerna att klinga av helt. Dosen jag tar idag är 4000IE/dag vilket är ca 10ggr mer än RDI men för att komma upp i 150nmol/l så tror jag det skulle behövas dagsdoser på 10 000-15 000IE dagligen och så mycket vågar jag inte ta utan backning från vården. Det finns en risk för överdosering och biverkningar om man kommer över 200nmol/l plus att man bör göra bentäthetstester och annat om man ska gå loss på dessa dagsdoserna. Det finns grupper på nätet med ms-patienter som tar dessa doser och mer därtill och mår bra av det men jag vågar som sagt inte utan någon typ av kontroll.

Om jag kan få någon inom vården att backa upp mig på detta så kommer jag också sluta med min bromsmedicin och bara köra på d-vitamin plus en massa träning också förstås ;). Någon kanske tycker det låter lite våghalsigt och dumt men läs då gärna igenom bipacksedeln till min medicin och lägg detta i andra vågskålen och se åt vilket håll den tippar, ovanpå alla otäcka biverkningar kan man heller inte utesluta galna kosjukan! Brrr!!!

Detta är min plan nu och vet någon hur man ska gå till väga för att hitta någon som kan "hålla koll" på mig så tar jag mer än gärna emot tips. Skulle någon inom vården av en händelse läsa detta så finns jag här om det låter intressant, jag är en snäll patient även om jag låter lite irriterad i inlägget. ;)

24/11 Tänk om...

Som jag skrivit är på bloggen ett antal gånger så står jag på en bromsmedicin mot min sjukdom som innebär injektioner varannan dag, det är något som kallas för interferoner och kan ha ganska jobbiga biverkningar. Interferoner producerar kroppen naturligt när man drabbas av exempelvis något virus och det är detta som gör att man får frossa och feber. Lite förenklat kanske men det är så jag har fått det förklarat för mig...

Skulle någon som inte redan står på denna medicinen sätta i sig min dos av interferoner så skulle den personen med all säkerhet ligga däckad i frossa och feber under 1/2 dygn för det är ganska starka saker. Jag hade själv frossa och annat i början och fick trappa upp dosen i omgångar för att fixa biverkningarna men efter någon månad gick det över.

Jag funderar ibland på hur det skulle kännas att träna om jag kunde slippa dom här sprutorna helt. I samband med att jag började min medicinering skaffade jag också mitt första gymkort någonsin och hade aldrig satt min fot på ett gym innan, jag hade heller aldrig löptränat vilket jag började med ett halvår senare. Därför har jag inget "före och efter" att jämföra med och det gör mig lite nyfiken på hur min kropp skulle fungera om jag inte satte i mig influensasymptom varannan dag?

Jag brukar hoppa över sprutorna dagarna innan tävling då jag märker att det ger en extra kick i kroppen men medicinen finns kvar i kroppen i upp till 3 månader så jag slipper den inte helt trots korta uppehåll. Det är dock intressant att jag märker skillnad av att bara hoppa över några dagar...tänk om jag kunde sluppit dessa sprutor helt och hållet!!!

Det händer också att jag missar ta min spruta och igår var det dags igen. Jag upptäckte det först idag när jag var på gymmet då kroppen svarade ovanligt bra, hade inte laddat något speciellt för passet men hade trots detta ett grymt tryck genom hela passet. Hur härligt som helst och jag kunde ta i tills jag såg dom där fina stjärnorna! :)



23/11 Mitt nya vapen

Då var det dags att testa ett nytt vapen mot min sjukdom och det finns märkligt nog i juice-hyllan. Läste om en häftig studie i våras där man botat "ms-möss" med probiotika och dom hade blivit friska efter svåra sjukdomstillstånd. Jag hade dock inte en aning om att det gick att få tag på den här bakterikulturen som det handlade om. Nu tipsade min mamma mig om en dryck innehållande detta efter att har hört om det på "annat håll" och hade dessutom en massa positivt att säga om det.



Den här bakteriekulturen finns i Bravo Friscus och ett glas om dagen ska räcka för att få i sig tillräckligt, låter nästan lite för enkelt. ;). Jag har också mailat en av forskarna bakom studien för att få lite mer kött på benen angående detta, juicen är dock inhandlad! Den var god att dricka och verkar vara fri från obehgliga biverkingar ;). Kommer nu köra ett glas om dagen för att se vad det kan ha för effekt, någon annan som är sugen på att testa detta så berätta gärna ifall ni gör det och om ni märker skillnad.

Lite att läsa om detta:

Kortfattat om studien

Studien i sin helhet

Bravo Friscus hemsida

22/11 Teknikstrul på bloggen...

Jag har lite problem med "hosten" där mina bilder till bloggen ligger om det ser lite konstigt ut här. Hoppas få ordning på det men tills dess får ni stå ut med lite konstigheter här...

22/11 Test av fot

Idag blev det lite "riktig" löpning för första gången sedan Ultraintervallerna och jag var spänd på hur min fot skulle kännas. Jag fick någon typ av överansträngning efter intervallerna och har varit lite svullen precis bakom tårna men svullnaden har nu gått ner och smärtan har försvunnit. Därför tänkte jag det kunde vara dags att dra igång löpträningen igen och som vanligt efter vila är ju löpsuget väldigt stort, någon som känner igen det? ;)



För att göra det lite extra skonsamt så valde jag idag skogen samt mina sköna trailskor. Passet gick toppen och av foten kände jag ingenting under löpningen vilket fick mig att le medan jag sprang runt bland träden. Benen var dock lite tunga efter gårdagens tuffa styrka men det hade jag räknat med. Jag passade också på att köra lite löpskolning i "min" backe, backen brukar se ut så här...



Idag var den istället full med löv vilket gjorde det riktigt roligt att fräsa runt i den, upp och ner...ner och upp...mjukt och skönt!!!



21/11 Benstyrka med puls

Då var jag igång på allvar igen efter 1 veckas vila och idag blev det fullt ös på gymmet. Körde nästan enbart styrka för benen tungt och explosivt som planerat. Det var riktigt jobbigt, svetten lackade och kroppen svarade otroligt fint efter vilan. Jag hade tryck hela vägen och benen skrek mera MERA!!! Helt underbart att träna när det är så här och det blev ett grymt lyckat pass!

Vill rekommendera en utfallsövning som jag körde hårt med idag. Testa kör med hantlar i händerna och rotera växelvis höger/vänster igenom utfallet och gör det med flyt så att ni hittar en skön rytm. En fin övning som involverar en massa muskler och man blir en riktigt stabil prick på kuppen, rolig är den också! :))

20/11 Lugnet före stormen

Jag fortsätter softa och tar det det lite lugnt eftersom min fot inte vill springa med mig riktigt än....men snart...mycket snart brakar det loss igen. Energin är tillbaka i kroppen efter Ultraintervallerna och motivationen är på topp! Tog ett skönt kallbad idag på morgonen och jag tror foten och hela kroppen gillade det varma från bastun och det friska från havet. Älskar effekten som kallbad ger och nu börjar det äntligen bli sådär skönt i vattnet!!! Yey!!!

Gillar verkligen det här med att ta en lugn vecka och bygga upp motivationen, imorgon tar jag vid där jag avslutade förra veckan...alltså tungt och explosivt! Harder, better, faster, stronger som jag snott från Daft Punk är mantrat som gäller nu!

18/11 Sydkustloppet 2011 !!!

Då är det dags att börja planeringen för nästa år och vad ni än gör så missa inte vårt Sydkustlopp som nu fått ett preliminärt datum. Lördagen den 30:e april är det dags att springa in våren och rivstarta 2011 med lite frisk luft från den fina Sydkusten. Här är lite bilder från förra årets succé.

Bloggjoggarlaget med Mikael, Joel och mig

17/11 Status

Hur är det med mig efter helgens äventyr nu när det gått några dagar?

Jo, jag känner mig lite trött fortfarande men det börjar släppa så smått och kraften börjar komma tillbaka i kroppen. Min ena fot har jag haft lite ont i och den är lite svullen precis bakom tårna. Jag märkte inget av det under intervallerna men dagen efter haltade jag ganska mycket av smärtan. Har kört med Voltarensalva sedan i söndags och svullnaden börjar lägga sig så smått, smärtan har nästan släppt helt jag jag kan gå normalt nu igen.

Detta är inget jag oroar mig för och jag låter det ta sin tid för jag har ingen brådska. Kroppen var snäll mot mig i helgen och klagade inte på hela vägen och nu ska jag vara snäll tillbaka och inte stressa fram något. Trots att en sådan här urladdning sätter sina spår så var det definitivt värt det för jag hade så förbannat roligt hela vägen! Något som också var väldigt glädjande var att Ultraintervallerna lyckades bidra med hela 40 000:- till Alzheimerföreningen, tummen upp för det!

Jag har också startat träningen igen även om benen mest får vila. Ikväll blev det en tur till gymmet för att få lite genomblödning i kroppen och det kändes bra. Många av killarna jag brukar träna med var också där så det blev även lite skitsnack mellan varven. Inte mycket kvalitet alltså men jag tror min kropp gillade detta passet och jag fortsätter suga på karamellen från helgen...

16/11 Det "goa" löpsteget

Fick en fråga från min vän Staffan om jag inte kunde skriva lite om mitt löpsteg och visst kan jag göra detta. Det här med löpteknik är något som ligger mig varmt om hjärtat och jag tycker det är riktigt spännande. Har pratat lite om det här förr men det händer ju saker hela tiden så här är lite om hur jag springer och vad jag jobbar med för att bli bättre i min löpning.

Jag tycker att mekaniken bakom löpningen är väldigt fascinerande och det är så mycket som ska stämma för att få till det där perfekta löpsteget. Det råder ju många olika meningar om vad som är det "perfekta" löpsteget och vi springer alla olika men när man ser att all energi vill framåt på ett naturligt sätt då ser det bara så rätt ut. När jag ser detta kan jag ibland få lite gåshud för det är riktigt läckert när allt stämmer, lite nördigt kanske men löpning är vackert på något sätt. Här är ett klipp jag tittat på många gånger, visst är det snyggt!



Jag har jobbat mycket med mitt löpsteg och har från början sprungit på hälen vilket jag skadade mig av. Detta gjorde att jag fick ställa om helt och med hjälp av min duktiga naprapat fick jag alla verktygen jag behövde. Här är en bild från en spurt på Sydkustloppet 2009 och om det såg vackert ut i klippet ovanför så är detta ingen skönhet ;)

 

Efter mycket träning och jobb såg det ut så här på spurten under Lidingö i höst 1½ år senare alltså.

 

Nu är ju spurten lite extrem så här också också före och efter-bilder under vanlig distanslöpning.

 

Grunden som jag har jobbat efter för att förändra min löpning är att få in foten under mig, balanspunkten på foten när den träffar asfalten ska vara precis innan framfoten helt tar över. Nu springer jag ju i mina Newtons vilket gör detta betydligt lättare och min isättning ser ut så här idag.

Jag försöker också jobba igenom steget med knäna medan underbenet blir som en "klockpendel" som min naprapat kallar det. Sedan gäller det att verkligen få igenom steget så att man hinner få in foten under sig innan foten släpar i marken framför kroppen med hälen först. Det bromsar energin framåt enligt min skola och kan ställa till med skador då hälisättningen även bidrar till onödig rotation i sidled. Kan man eliminera detta momentet helt så slipper man många problem.

Måste bara snacka lite skor när jag har detta uppe för med många skor är det riktigt svårt att få in foten under sig. Det flesta skorna har en sådan stor och uppbyggd häl att det kan bli näst intill omöjligt att få in den under sig innan den träffar asfalten. Därför är mitt tips att satsa på lätta och minimala skor om man vill ställa om och landa mer på mittfoten. Här är lite siffror på några olika skor där man mätt lutningen från hälen till tån, kan tillägga att jag hört ryktas att Newton ska släppa en "zero-drop racer". Vet inte om den är helt plan med det låter intressant!

Vibram FiveFingers 1.3%

Newton Racer 1.3%
Newton Performance Trainers 2.0%
Newton Guidance Trainers 3.3 %
Asics Piranha 3 4.0%
Ecco Biom 5.3%
Nike Free 5.0 6.7%
Nike Zoom Streak XC 7.3 %
Nike Luna Racer 8.0%
Brooks T6 8.7%
Brooks Beast 10,7%
Asics Gel Kayano 14,7%

Nu låter det kanske som jag alltid får till det där "perfekta" löpsteget men trots att jag har skor som underlättar så har jag problem att få in foten under mig när jag blir trött. Det är då vänsterfoten som jag av någon anledning börjar släpa i framför mig medan jag aldrig gör det med min högerfot. Hur vet jag då detta? Jo jag tittar undertill och på mina minimala Newton-racers finns det ingen beläggning, detta för att hålla vikten nere. Det gör att hälen ganska fort slits upp och det är detta jag jobbar mycket på just nu, just att orka hålla uppe tekniken hela vägen.

För att orka hålla tekniken tränar jag mycket löparstyrka, backe och löpskolning, som ni ser på före och efter-bilderna uppe i inlägget så har jag fått upp kroppen betydligt mot förut men det finns mycket mer att jobba på. Tekniken handlar också om att hela tiden vara medveten på var jag har höften då jag tycker det är nyckeln till ett bra löpsteg och får ett skönt driv framåt.

Känslan ska vara som att någon har ett snöre runt midjan på dig som dom drar dig framåt i och man ska samtidigt "tänka sig lång" och hålla blicken högt. Det här med att tänka sig lång kan nog liknas vid att dra in naveln mot ryggraden, tror Katarina brukar använda sig av det, allt detta gör det också lättare att andas med magen. Säckar man ihop och börjar titta ner en meter framför fötterna finns det en risk att andningen hamnar i bröstet och där vill man inte ha den. Börjar ni titta ner i marken när ni springer så är detta ett tydligt tecken på att ni har tappat hållningen. UPP MED BLICKEN!!!

Ett annat tips för att hitta rätt hållning är att ställa sig raklång och sträckt på golvet och sedan låta sig falla framåt. När ena benet tar ett steg framåt på ren reflex så har ni den, då vill kroppen framåt precis som det ska vara. Testa också spring på löpband som har speglar runt sig, då ni kan hålla koll på er hållning. även om det känns rätt så kan det se helt fel ut ;). Själv springer jag alltid mot en spegel när jag tränar på bandet och brukar se när jag tappar teknik. Då gör jag som ovan, höjer upp höften och får drivet tillbaka, det brukar göra att jag stöter magen i kontrollpanelen och får öka hastigheten eftersom jag får ett bättre driv :)

Hoppas ni fick ut något nyttigt av detta, jag är inget expert eller något utan detta är bara lite saker jag tror på och tycker har hjälp mig i min löpning. Har nu sysslat med löpning i lite över 2år och suger fortfarande upp allt som kan vara av nytta så lämna gärna lite synpunkter och egna tips ifall ni har det. Kör så det ryker!!!

15/11 Njuuuuter

Har inte mycket vettigt att blogga om idag mer än att jag njuter av helgens äventyr. Nu börjar kroppen och knoppen komma tillbaka och jag kan suga på karamellen ordentligt. Det här måste ha varit en av årets höjdpunkter trots att jag har haft väldigt många lyckade äventyr hela året. Den här händelsen är något jag alltid kommer minnas och på äldre dagar kommer jag berätta historier om hur vi sprang 1mil var tredje timme 8 gånger!!! Det finns inget normalt med detta!!!

Jag vågade knappt berätta det på jobbet innan loppet utan jag sa bara att jag skulle springa lååångt denna helgen. Idag frågade arbetskompisarna hur det gått med löpningen och jag sa vi sprungit 8x10 000m och att det gick kanon.....A-ha....som en stafett där ni delade upp sträckorna mellan er??? Nej alla sprang alla sträckorna och vi vill göra om det igen nästa år!

Vet inte vad dom drog för slutsatser av detta...

Vi lever alla på samma planet fast i olika världar och det är skönt att man kan dela dessa upplevelser med likasinnade! ;)

14/11 Lite bilder från helgen

Här är lite bilder från helgens äventyr, jag hade kunnat skriva mycket om detta men är lite trög och trött efter gårdagen så det får bli lite bilder istället. Bilderna är tagna av min själv och så har jag lånat in lite bilder från Anna och Thomas.

Redan i fredags började helgen på bästa sätt då jag stötte på Jimmy Durmaz och fick klämma lite på den fina SM-bucklan som äntligen hittat hem igen.

Sedan var det ju det här äventyret med ultraintervallerna. Tror vi var 25st tappra löpare som var anmälda till alla intervallerna och vi samlades tidigt på lördagen för första passet. Det fanns också flera löpare som hängde på vissa sträckor så totalt blev det en hel del folk vilket var riktigt kul.

Pigga ben hela förmiddagen med snabba Sara som hängde på med cykel, hon sprang första passet men sedan blev det cykeln. Varför hon cyklade och inte sprang kan ni läsa här! Tack för trevligt sällskap!

 

Det blev hårdkörning på lunchintervallen då jag vill få lite variation och skrämma liv i kroppen genom att få igång lite snabba fibrer. Kanske inte helt enligt "ultrahandboken" men det kändes skönt, kunde nog fixat sub4o om det inte vore för den hårda vinden på slutet. Som jag skrivit här senaste veckorna så har jag ett tryck i kroppen som är grymt just nu.

 

Fick också bra stöd av Sara på cykeln och även Thomas som cyklade med och tog fina foton. Skönt med lite sällskap när man springer ensam ute på slätterna.

 

Tiderna för lunchpasset:

Det blev också mycket rehab under dygnet och jag tror det var detta som gjorde att endast 4st (tror jag) bröt av alla som var anmälda till alla sträckorna. Imponerande att så många fixade detta med flaggan i topp även om det var ganska ömma muskler på slutet.

 

Många gillade foamrollern

"Sticken" gick också varm!

Fartkameran som jag pratade om i intervallinläggen, lyckades maxa den på 25km/h till sist på midnattsrundan och fick ett pris för detta :)

Lite senare på kvällen...

 

Och ännu lite senare... ;)

Det blev en oförglömlig helg och jag vill tacka alla inblandade för ett jättefint arrangemang med extra allt! Trots att jag är sliten och trött idag så vill jag göra om detta nästa år! Hoppas det blir en repris!

Jag är i måååål!

Gav järnet på sista intervallen och med stöd från mina föräldrar som åkt ut mitt i natten för att heja fram oss gick det riktigt bra. Det fans också fantastiska funktionärer som cyklade runt med bra musik och peppade oss.

Jag vann sista intervallen på tiden 47:50 och det kändes grymt! Lätta ben hela vägen och jag tycker det är skithäftigt att jag kan pressa min kropp så här hårt.

Har nu satt i mig en spaghetti med köttfärssås plus en god öl och är riktigt trött. Nu blir det lite sömn och sedan en gemensam frukost innan hemfärd. Tack för fina kommentarer och för att ni följt med här på bloggen. Kommer berätta lite mer senare...nu kallar kudden!

- Bloggat från min iPhone

Intervall Nr7

Absolut den tuffaste av alla och nu känner jag att det tar på energin. Detta var också sista intervallen förbi fartkameran och visst fick jag upp den i 25km/h nu! :)



Nu är det bara en liten rackare kvar som går 4 varv runt gymmet med pepp av musik och hejarklack. Känns lätt som en plätt med tanke på vad man har bakom sig nu.

- Bloggat från min iPhone