Gick iväg och var lite onyttig på lunchen och hörde ett samtal mellan två lunchande gäster. Den ene frågade den andre som såg lite sliten ut:
-Hur är det egentligen?
-Sådär, det känns som jag sprungit ett marathon.
Personen i fråga såg ganska uppgiven ut....
Jag tycker det är konstigt att man säger så för känslan av att ha sprungit ett marathon är ju helt fantastisk. Visst är man sliten men man svävar ju på moln och det finns nästan ingen bättre känsla. Man måste nog har sprungit ett marathon för att förstå detta.
Har jag en bra dag och någon frågar mig hur jag mår ska jag hädanefter säga att det känns som jag sprungit ett marathon med ett stooooort leende!!
-Hur är det egentligen?
-Sådär, det känns som jag sprungit ett marathon.
Personen i fråga såg ganska uppgiven ut....
Jag tycker det är konstigt att man säger så för känslan av att ha sprungit ett marathon är ju helt fantastisk. Visst är man sliten men man svävar ju på moln och det finns nästan ingen bättre känsla. Man måste nog har sprungit ett marathon för att förstå detta.
Har jag en bra dag och någon frågar mig hur jag mår ska jag hädanefter säga att det känns som jag sprungit ett marathon med ett stooooort leende!!
7 kommentarer:
Haha, good point!
De som säger så har uppenbarligen inte sprungit, då skulle de, precis som du säger, veta att känslan överglänser att smärta i världen.
Jag tycker din idé var bra faktiskt! Det ska jag också börja med!
ha ha - jag ska också börja med detta. Gissar att man får ännu mera konstiga blickar då än idag...
Roligt att ni gillade idén!! :) Marathonkänslan är superduper ;)
Ja det där är märkligt. Att just "marathon" nämns i tid och otid och då (oftast) i negativ bemärkelse. Även om jag har varit ruggigt trött på vissa maror så har jag, och kommer nog aldrig, att använda det i något annat sammanhang än för just vad det är. Att springa ett maratonlopp. De som använder det som en liknelse tror jag aldrig har kutat ett "riktigt". Hur trött jag än varit, eller hur uselt jag än sprungit, så har jag alltid känt en väldigt speciell LYCKA. Mara-lyckan!:-)
Fast egentligen är det väl inte rakt igenom negativt? De som använder uttrycket är helt slut och tar till det som de tror är det jobbigaste som finns i jämförelse. Så i deras ögon kanske man ändå har genomfört något beundransvärt, eller?
Ingmarie - Så sant så! Nu har jag ju bara sprungit en mara men när jag kom i mål så var det just känslan som betydde något. Tiden kvittade nästan för det handlar om så mycket mer än bara löpning. Jag kan tänka mig att man känner lycka även om loppet inte gått som man tänkt...
Joel - Det skulle kunna var så!? ;) Fast man måste ha sprungit en mara för att förstå känslan ändå. Den sitter ju kvar än trots att det är över en månad sedan jag sprang. Den är allt speciell, lite som att suga på en god karamell som varar för evigt ;)
Skicka en kommentar