New York Marathon 2014 - Ett glädjerus!

Det var kallt och blåsigt utanför fönstret när jag vaknade och jag förberedde mig för en tuff mara. Hoppade på M15-bussen på 2:nd avenue där mina vänner Erik och Fredrik mötte upp och åkte ner till Staten Island-färjan som skulle ta oss över till starten. Det var mycket säkerhetspådrag med bombhundar och annat vilket kändes tryggt. När vi kom över till Staten Island väntade ännu en buss upp till starten men vi väntade kvar ett tag på den varma färjeterminalen för att slippa onödig väntan upp i kylan och blåsten vid starten.

Inne på färjeterminalen

Det var ett smart drag för det blev nästan ingen väntan alls även om jag trots vinterbyxor och tjock jacka hann bli ganska kall i den första startfållan, Vi slussades sedan ut till starten och nu började magen pirra lite. Man sjöng nationalsången, presenterade elitlöparna, och smällde sedan av kanonerna till tonerna av AC/DC- I feel safe in New York City. Jag hade väntat mig Sinatras New York New York men AC/DC funkade fint det med!

Det flög överdragskläder överallt och jag fick vara försiktig när jag sprang ut över startlinjen för att inte snubbla. Precis som sist jag sprang New York Marathon så var det en enorm kick att få springa ut över bron. Till skillnad från sist så var det storm vilket gjorde det lite svårare att springa och det smattrade ordentligt i nummerlappen. Jag blev rädd att den skulle flyga av så jag höll en hand på den för säkerhets skull.

Jag närmade mig Brooklyn och hörde musiken och publiken. Nu kunde festen börja på allvar! Jag slängde av mig mina tjocka vantar samt mössa och satte på mig kepsen. Precis som sist levererade Brooklyn och jag slösade lite väl mycket energi på high fives och annat. Just idag gjorde det dock inget för jag visste att jag inte hade någon bra tid i kroppen så det var bara att festa och ha kul.....och visst hade jag kul!

Vips hade det gått 10 kilometer och även nästa 10k gick väldigt fort och det var verkligen runners high hela vägen! Vilken kick!!! Jag hade nu Pulaski Bridge framför mig med halvvägsmarkeringen och jag började få lite problem. Jag började få ont i sidan som jag ibland får och detta var på tok för tidigt. Jag såg även andra som såg lite slitna uppför bron och jag var inte den som hade det tuffast vilket ändå stärkte mig!

Humöret var fortfarande på topp och jag prickade i halvmaran på 1:34 vilket jag var nöjd med. Med tanke på smärtan i sidan fick jag nu lägga upp en plan mitt i allt glädjerus. När jag kom över till Queens drog jag ner på high fives och försökte springa så avslappnade det bara gick samt andas med hela magen. Jag skippade också alla vätskestationer då jag vet att kall vätska gör smärtan värre.

Det hjälpte och jag kunde plocka placeringar uppför Queensboro Bridge över till Manhattan. Jag kände mig stark igen när jag kom ut på 1:st avenue och publiken var grym! På 62:nd street stod dessutom Sofie och Noah där jag stannade till och gav dom varsin puss! Det gav ännu mer energi och jag njöt av den långa asfaltsrakan!

I slutet av den långa raksträckan började benen bli lite sega och jag hade fortfarande inte fyllt på med energi. Jag tog därför en chansning och dunkade i mig två stycken power gels som dom delade ut vid en station. Det blev en dubbel latte och en vanilj och båda smakade skit. Sköljde sedan ner det med mycket vatten vid en station strax efter och höll tummarna för att det skulle hjälpa!

....och visst blev det bättre! Jag kom över till Bronx och sist jag sprang här 2009 hade jag det väldigt tufft. Nu gick det betydligt lättare och det stärkte mig ytterligare. Jag mindes Bronx som ett tråkigt ställe men denna gången var det roligt att springa även om det var lite fattigare med publik. Tiden gick väldigt fort och vips var jag över i Harlem vid 35km. Nu var det fullt med publik igen och jag visste att jag skulle fixa detta!

Glädjeruset fortsatte trots trötta ben och jag verkligen njöt av stämningen längs 5:th avenue och igenom Central Park. Återigen kostade jag på mig high fives och jag peppade andra löpare som hade det tufft. Ute längs södra sidan av Central Park stod Sofie och Noah igen vilket hjälpte till sista biten upp till Columbus Circle. Sedan in i parken och upp till målet. Vilken känsla och vilken kick!!! Sista jag sprang var jag ganska borta i huvudet men denna gången tog jag verkligen in allt och njöt.

Jag var grymt nöjd med min prestation och tiden blev 3:21 men tiden hade egentligen ingen betydelse. Jag sprang inte för tid denna gången och jag ville bara få till ett bra lopp och en skön fest i New York vilket jag fick. Jag tar med mig många minnen från dessa 42 kilometer som är dom klart bästa jag sprungit!

Det blev ett skutt över mållinjen och än en gång hade jag visat min kropp var skåpet skulle stå. Jag var 17min snabbare än 2009 och fortfarande är det jag som bestämmer över min kropp nu 7år efter en skitdiagnos som jag trodde skulle förändra mitt liv till det sämre. Dessa tankar for genom huvudet sista kilometern och det vara bara så grymt att komma över mållinjen den här gången!

Jag vet inte om det blir fler maror nu efter denna för någonstans känns det som jag knutit ihop säcken. Att springa så här långt är väldigt tufft för mig och det krävs väldigt mycket träning för att det ska hända något för min del. Det kommer garanterat bli fler löparäventyr men nu lägger jag marorna på hyllan och hänger ännu en medalj från New York på väggen!

Nu är det nära!

 

OBS! En gammal nummerlapp ;)

Nu är det bara några dagar kvar till start och det börjar bli lite pirrigt inför starten. Mitt linne är klart och träningen har gått bra. I söndags sprang jag Yddingeloppet där jag fick lite extra fart på benen med 12km terräng. Jag gick inte på max och det var bra känsla hela vägen så det bådar gott inför New York. Det var också mitt snabbaste Yddingelopp med pers på över två minuter. Men så har jag heller inte sprungit 12:an sedan 2009 då jag precis som nu sprang det helgen innan min första mara i New York.

Jag vill passa på att be om ursäkt för att jag är dålig på att uppdatera här men jag har fullt upp på många håll så bloggen får tyvärr inte så mycket tid just nu. I New York kommer jag heller inte ha med datorn men det kommer en uppdatering när jag kommer hem. Vill någon följa mig under loppet så kan ni gå in här och mitt startnummer är 2391. Ni kan också slå på Eurosport kl 15:30 på söndag så kan ni se loppet och starten på första vågen där jag startar. Jag startar ganska långt fram i vänstra körfältet på bron från mitt håll sett. Det blir nog omöjligt att se mig men jag kommer vinka åt alla helikoptrar så håll ögonen öppna!

Vi ses på andra sidan, nu ska det laddas för fest!

Hoppas på en repris

När det gäller min satsning på sub3 i New York så måste jag höja mig både ett och två snäpp för jag är inte speciellt snabb i dagsläget. Jag tror ändå att det kan gå när jag blickar tillbaka på 2012 som började dåligt men slutade riktigt bra. På våren ville inte formen infinna sig och i juni sprang jag Malmömilen på 39:15. Det var ganska knäckande för även då laddade jag för sub3 i New York och jag ville ha ett mycket bättre besked på formen. I augusti sprang jag sedan milen på 38:46 under Trelleborgsloppet vilket var en förbättring. Därefter blev det en halvmara i slutet av september där jag persade på tiden 1:22:09 vilket väckte hopp inför New York i början av november.

När jag åkte till New York så var självförtroendet på topp och jag hade på känn att sub3 skulle gå att fixa. Tyvärr så gjorde ju den där stormen Sandy att maran ställdes in vilket gjorde att jag flyttade min start till 2014 istället. Fast jag gav inte upp målet för sub3 och några dagar efter hemkomst åkte jag upp till Bromölla för veteran-sm i marathon. Där laddade jag ordentligt för sub3 och knep sm-silver i min klass vilket jag aldrig hade förväntat mig. Tiden blev 3:02:54 fast jag hade hellre varit utan medalj och fixat sub3. Det är dock troligt att jag kommer se annorlunda på detta i framtiden, en sm-medalj är ju ändå en sm-medalj...

Inte många som har denna.

Detta året kommer blir ganska likt 2012 och jag har redan sprungit Malmömilen vilket inte heller gick bra i år så trenden är densamma. Tiden blev 39:39 fast jag var inte riktigt laddad och gjorde inget bra lopp. Det var också en gratisplats där jag sprang i annat namn och fick en långsam start då jag startade en bit bak. Närmsta tiden är också väldigt lik 2012 och i augusti blir det Trelleborgsloppet som sedan följs upp av Malmö Halvmarathon i början av oktober. Dessa två loppen kommer bli viktiga milstolpar på vägen för att se var formen ligger.Jag vet hur jag tränade 2012 och kommer göra något liknande i år men ska försöka vara lite smartare. Sedan hoppas jag kunna pressa ut lite extra i New York mot vad jag gjorde i Bromölla. New York är en lite tuffare bana men att springa en fyra-varvsbana i Bromölla i stort sett utan publik är inte helt lätt det heller. I New York vet jag precis vad som väntar för där har jag varit förut och det är en grymt kick att få springa på gatorna där. 3 minuter snabbare över 42,2km är allt som behövs!

Alive and kicking!

Oj vad tiden går fort och det har gått över ett halvår sedan jag uppdaterade här. Allt är bra och jag har inget att klaga på! Jag tränar på för fullt inför New York Marathon i höst där jag fortfarande har sub3 som målsättning. Bilden ovan är från Berlin Halvmarathon som jag sparkade igång tävlingsåret med tidigt i våras. Annars har det inte blivit mycket tävling då fullt fokus är på New York och träningen inför. Jag måste verkligen höja mig några snäpp om det ska lyckas men jag är envis. Jag har en bra plan för att jag ska lyckas hela vägen fram till målet i Central Park den 2:a november så det är bara att träna på!

Det är idag ganska exakt två år sedan jag slutade med min bromsmedicin och även på sjukdomsfronten tickar allting på som det ska. Jag har inte varit på sjukhuset på år och dagar och känner inte av någonting av min objudna gäst. Jag mår toppen och har inofficiellt friskförklarat mig själv även om det någonstans står något helt annat. Antingen har jag bara tur eller så fungerar verkligen något av det jag gör så jag fortsätter med min plan och gör vad jag tror är rätt för just mig.

Nu kör jag på här igen!

Anmäld

Sedan en tid tillbaka har man beslutat vilka möjligheter vi har som var i New York 2012 för att springa New York Marathon. Ni ser på bilden vilka alternativ som finns och ni ser också att jag nu har bestämt mig. Känns förbannat roligt även om jag inte vet vilken typ av satsning det kommer bli än. New York 2014 låter dock som ett bra år att springa fort!

Hemma igen!

Då var vi hemma igen efter några fina och märkliga dagar i New York. Det känns lite tomt att jag inte fick springa maran men vädrets makter kan man inte råda över. Vi hade också lite tur att vi kom hem som vi skulle då det var kaos när vi skulle ta oss ut till Newark i New Jersey. Många tunnlar var stängda vilket gjorde att Lincoln tunneln som vi skulle igenom var väldigt hårt belastad. Dessutom var New Jersey Turnpike helt stängd på ett ställe då några elstolpar gått av och det låg kablar över vägen. När det står helt stilla i trafiken och man har ett plan att passa kan det vara ganska stressande!

Det gick dock vägen och av någon anledning hade vi blivit uppgraderade på flygplanet vilket gjorde att vi kunde åka riktigt bekvämt hem. Vi ifrågasatte inte detta utan njöt av det extra utrymmet och sov i stort sett hela vägen. Jag var nästan lite besviken när resan var slut för jag ville sova lite till.

Borta bra men hemma bäst brukar man säga men det känns inte riktigt som vi är hemma än. När vi satte oss på planet sa jag till Sofie att nu åker vi mot Kina. Det är precis så det känns för nu ska det packas om och förberedas för den STORA resan! På onsdag lyfter vi igen med två biljetter tur och tre i retur! Wohoo!!!

Marathon eller inte marathon?

Jag velar fram och tillbaka om jag ska ta och springa marathon i Bromölla på lördag istället. Det känns tufft att ladda om och luften har gått ur mig sedan man ställde in maran är i New York. Samtidigt hade det varit skönt med ett "avslut" för jag har trots allt tränat ganska hårt för det här. Jag känner mig dock inte i speciellt bra form då jag promenerat långa sträckor här i New York. Resan hem kommer heller inte göra det bättre men någonstans är jag ändå lite sugen på att springa även om målet på 3 timmar känns långt bort nu.

Nya skor igen

För att säkra lite om det skulle bli marathon sprang jag idag bort till Central Park där jag sprang ett intervallpass för att få fart på benen. Jag hade tänkt springa upp mot 10x400m men jag är ganska sliten som sagt så jag stannade på 5st intervaller och passade på att njuta av atmosfären istället. Att springa intervaller före frukost är också ganska tufft för mig. Jag fick ett skönt pass och när vi kommer hem får jag se hur det känns i kroppen. Vill den springa kommer jag göra det annars får det vara....

En varelse vid namn Bisou blev nyfiken på mina nya skor.

Lite vemodigt

Idag gjorde vi ett ärende på andra sidan Manhattan och passade på att gå förbi målområdet på maran. Det kändes lite vemodigt att se dom packa ihop festen och allt var verkligen på plats. Fred Lebowitz som har grundat New York Marathon stod där också tittade på sin klocka.

Normalt står han på ett annat ställe i parken inte långt från Guggenheim Museum men när det är marathon flyttar man bort honom till målet där han kan klocka oss löpare. Jag tror inte många vet om detta och medan jag var där var där inte en enda som tog ett foto på honom förutom jag då. Tyckte nästan lite synd om honom och snart flyttas han tillbaka där han får han vänta ännu ett år innan det kommer några löpare.

En annan plats i parken. Foto: Ingmarie Nilsson

Ärendet som vi gjorde vägde dock upp stämningen lite för vi var iväg och köpte en fin stroller till Noah som vi provkörde på upploppet till maran.  Även om det är lite vemodigt här så är jag jätteglad och dagarna tickar på fort som ni ser på räkneverket här vid sidan. Vi har köpt roliga saker till honom här i New York och jag hoppas vi kan få plats med lite till i packningen. Om två veckor har vi honom i vår famn och då är den här maran som inte blev av bortglömd!

Inställt!

Det har pratats mycket i media om New York Marathon och det kändes inte riktigt bra när jag var nere och hämtade ut nummerlappen idag. När jag väl var på marathonmässan kändes allt som vanligt och det var glada löpare från hela världen som såg fram emot att få springa. På väg tillbaka till hotellet började jag verkligen ställa in mig på att starta men när jag kom till hotellet kom beskedet att man nu ställt in maran helt.

Det här är ett väldigt klokt beslut men tyvärr kommer det på tok för sent. Nu är dom flesta löparna på plats och detta borde ha stoppats långt innan. Man säger att vi istället kan gå ut och hjälpa till där det behövs vilket jag tycker låter bra men också konstigt. Det finns väldigt lite bensin och utanför Manhattan slåss man för att komma åt det lilla som finns. Att ta sig ut till exempelvis Staten Island är ett svårt projekt och att komma tillbaka blir inte heller lätt.

Visst kan jag ge mig ut i Central Park med en motorsåg och röja träd som farit illa i stormen om dom släpper in mig i parken. Problemet är att det inte finns någon som styr upp det hela trots att man nu har en stor marathon-organisation med nästan 50 000 kolhydratladdade löpare som inte kommer göra någonting på söndag. Sätt oss på bussarna till starten på Staten Island om planerat istället så gör vi något annat under timmarna vi skulle sprungit maran!

Man fortsätter istället hålla marathonmässan öppen under hela morgondagen för att vi ska komma dit och besöka utställarna trots att maran nu inte blir av. Varför ha detta öppet och inte skicka ut personalen till områden som behöver hjälp? Varför ha det öppet över huvudtaget? Det måste finnas gott om lediga resurser nu och bussarna man bokat in för att transportera 50 000 löpare till starten måste ju gå att använda till något bättre? Vi löpare har ju dessutom betalat för allt detta redan och dom borde ju vara bokade och klara. Nu känns det istället som vi är bovarna och att stormen är vårt fel.

Det rimmar väldigt illa att man vädjar efter frivilliga att hjälpa till samtidigt som man beslutar att ha öppet mässan en dag till, en dubbelmoral som gör mig irriterad! Dessutom har man inte ställt in arrangemang som NBA och NFL i helgen vilket känns likvärdigt med maran. Här på Midtown Manhattan åker också folk runt i fina bilar och äter gott på restauranger medan man i en annan del av staden letar efter döda och många har varken vatten, mat eller ström. Allt känns väldigt knäppt och jag förstår inte hur man tänker i den här staden?

Mitt i smeten

Vi har kommit fram och resan har gått riktigt bra med tanke på omständigheterna. Det märks att staden är annorlunda mot sist och som jag skrev i förra inlägget så känns det inte riktigt bra att skylta att man ska springa ett marathon när vissa delar av staden går på knä. Ute på Staten Island där starten går på söndag letar man dessutom fortfarande efter fler omkomna i spillrorna efter stormen. Jag har också hunnit följa lite nyhetssändningar här och maran är verkligen en het potatis.

Imorgon ska jag bort till marathon-expon och hämta ut min nummerlapp och för att försöka ta reda på hur jag ska komma ut till starten på Staten Island. Jag var från början inbokad på Staten Island färjan men den har inte kommit igång efter stormen vad jag vet och dessutom tror jag det blir väldigt svårt att ta sig ner till södra Manhattan där den utgår ifrån. Antagligen har man satt in bussar istället men New York Roadrunners är väldigt dåliga på information så jag får se vad dom säger imorgon. Oavsett vad man har tänkt sig så känns detta väldigt märkligt när jag nyss såg en nyhetssändning där man vädjar efter hjälp ute på Staten Island. Ska vi verkligen starta där ute undrar jag när jag ser detta?

Jag får fundera mer imorgon för nu måste jag sova efter en lång dag! God natt från andra sidan Atlanten!

The marathon is on!

Det har varit en rörig eftermiddag och kväll med väldigt lite info från New York Roadrunners angående maran. Jag var beredd på att avboka allt med tanke på osäkerheten men så tog vi ändå beslutet att åka beredda på att det inte blir någon mara. Under kvällen verkar det dock som att det kommer bli marathon och New Yorks borgmästare Michael Bloomberg gick för ett tag sedan ut och sa "The marathon is on".

Nu har vi packat och är redo att åka men det är inte samma känsla som det borde vara. New York verkar vara delat i två läger där ena sidan ser det som något positivt att vi kommer och springer medan andra sidan ser det som negativt med tanke på att maran kommer ta resurser från bättre behövande. Dom som är för ser det istället som att vi gör dom en "tjänst" som kommer och springer trots situationen. Alla löparna spenderar ju pengar i staden på både hotell och shopping och för dessa företagen är det bra, speciellt efter några tuffa dagar. Jag har sett siffror på att det omsätts ca 340 miljoner dollar under marathondagarna men vet inte säkert.

Jag är väldigt kluven och vet inte om dom kommer heja på oss eller kasta ägg på oss när vi springer? Därför har vi bestämt oss att ta denna resan som en semester där maran kommer i andra hand. Känns det inte rätt att springa kommer jag inte göra det och känns det inte rätt under loppet kommer jag avbryta. Jag har också tagit med lite andra kläder att tävla i än mitt linne med namn ifall inte stämningen känns rätt. Det känns inte helt bra att springa igenom en stad som går på knä och förvänta sig att dom ska heja på mig som inte är drabbad.

Jag hoppas ändå att det kommer bli bra stämning och att New York Roadrunners kommer lösa det på ett snyggt sätt. Det går rykten att det kanske blir en annan sträckning än den vanliga och att man kommer ta in privata företag att sköta saker kring maran för att inte ta resurser som behövs på andra ställen. New Yorks stad verkar också stödja arrangemanget fullt ut och man vill se det som ett sätt för folk att komma ut på gatorna och hylla staden efter vad som hänt. Ett marathon är trots allt så mycket mer än en massa löpare som tar sig från en punkt till en annan vilket får mig att tänka på ett citat av Kathrine Switzer

"If you are losing faith in human nature, go out and watch a marathon."

Vi har varit i New York några gånger innan och denna gången kommer vi se ett helt annat New York än vad vi är vana vid. Kanske blir det riktigt bra trots allt och kanske kommer maran ha en positiv inverkan? Oavsett så känns det rätt att åka med denna inställningen och jag hoppas vi får några fina dagar i New York.

Väldigt osäkert

Det känns fortfarande väldigt osäkert kring New York och det är många faktorer som måste stämma för att det ska bli start på söndag. Det finns också många aspekter kring om det är rätt och fel att springa ett marathon med tanke på vad som hänt. Jag vill dock inte bli långrandig när det gäller detta men min åsikt är att om man beslutar att maran ska gå av stapeln så känns det ändå rätt för mig att springa av många anledningar.

New York Roadrunners har nu kommit med lite info och det verkar som man satsar på att få till ett marathon även om det med största sannolikhet kommer bli en del förändringar. Man är också inne på samma linje som jag var i gårdagens inlägg att det här är bra för staden, precis som vid 9/11.

 “After 9/11 the marathon was part of the healing effort and we think this will be healing too,” Weiss said.  “This will showcase that we as a city and a region can pull ourselves back up and help each other after a severe storm.” 

För egen del så kommer jag säkert veta ikväll om vi kommer åka eller ej. Vårt hotell är igång och har ström så där är inga problem som det ser ut nu. Jag har också hört att man börjar öppna upp JFK Airport där vi ska landa på torsdag kväll. Frågan är om vårt plan kommer att lyfta? Blir det inställt kommer vi inte åka då det verkar svårt att boka om för att hinna dit innan söndag. Sedan vet vi heller inte om det blir något marathon och blir det inget marathon kommer vi också ställa in resan.

Jag har också börjat fila på en plan B för jag skulle gärna vilja springa en mara nu när jag har laddat för det. Nästa lördag är det Bromölla Marathon där det också är veteran-sm på maratondistansen. Kanske kommer jag springa denna om jag inte kommer till New York? Känns inte helt kul att ladda om för efter nästa helg vill jag bara fokusera på Kina men någonstans vill jag ändå inte att min maraträning ska gå till spillo.

Igår blev det därför ett lite annorlunda löppass för att få fart på benen. Normalt hade jag sprungit korta intervaller men nu när jag inte riktigt vet vad som händer blev det istället 2x5km strax under tänkt maratempo. Femmorna landade på 20:09 och 19:56 med bra känsla i benen och lite sämre känsla i luftrören. Nu är det bara att vänta och se vad som händer under dagen....

Maran hotad?

Det är nog ingen som missat att det är oväder längs USA:s östkust och att New York blivit hårt drabbat. Jag vet inte hur det blir med maran på söndag och är beredd på att ställa in. Under dagen kommer jag följa uppdateringar om hur stora skadorna är och hoppas att New York Roadrunners kommer ut med lite info om hur dom tänker kring söndagen.

Jag tror inte dom kommer ställa in med tanke på New York bornas mentalitet. Man brukar vilja visa sig starka efter motgångar och maran hade varit ett bra tillfälle att visa detta. Just därför tror jag inte man kommer ställa in utan man kommer göra sitt bästa för att maran ska gå av stapeln. Blir det marathon på söndag så kommer det säkert bli lite annorlunda efter vad som nu hänt. Jag har hört att maran efter 9/11 var väldigt speciell och New York borna var så glada över att löpare från hela världen kom och sprang efter det hemska som hänt. Detta visade man också längs banan!

Ställer dom in maran kommer vi inte åka dit och vi har en bra försäkring som gör att vi kan avboka utan anledning upp till 3 timmar innan avgång. Den kostade en del och vi tecknade den egentligen ifall resan skulle krocka med vår adoptionsresa. Det känns ändå bra att ha den i detta läget även om det skulle vara väldigt tråkigt att behöva ställa in.

Jag har dock grönt ljus att springa från min läkare som jag var hos igår. Hon kollade mina lungor och jag fick göra lite tester för att se hur det var med mig. Det var inga större problem och jag fick utskrivet lite nya saker att testa för att kunna öppna upp bättre. Jag fick bl.a. något som heter Oxis som jag ska ta 30min innan jag börjar springa och jag ska även testa att långtidsbehandla med detta för att se om jag kan få bukt med skiten.

Ingenting verkar vara skrivet "i sten" när det gäller råden om hur jag ska göra utan jag fick testa lite själv och se vad som fungerade för mig. Det kändes lite märkligt att inte få fasta riktlinjer men jag känner min kropp väl och jag har en plan. Förhoppningsvis blir det marathon på söndag och då ska jag stå där med fria luftrör och ge järnet med bästa publiken! Hoppas hoppas!!!

Favorit i repris

Jag har funderat över vad jag ska ha på mig under New York Marathon och har nu kommit fram till att det blir samma linne som jag hade 2009. Det här linnet ger mig bra vibbar och sist var det värsta egotrippen att kuta runt längs New Yorks gator. Längs banan fanns runt 2 miljoner åskådare och när jag kom över Verrazzano Narrows Bridge in i Booklyn drog festen igång!

Brooklyn loves you Daniel!!!   I want to marry you Daniel!!!   Go Daniel!!

Till en början hängde jag inte riktigt med för jag hade "glömt" att jag hade namnet på bröstet då jag hade fullt upp med alla intryck. I Brooklyn var det verkligen en riktig fest men även när jag kom i tysta Williamsburg fick jag hejarop från en av dom ultraortodoxa chassiderna med pälsmössa. Go Daniel!!! Detta måste vara ett bra betyg för tröjan då chassiderna normalt inte hejar på sådana här evenemang.

Sedan fortsatte festen och jag suger fortfarande på karamellen från 2009. I år blir det därför en favorit i repris för jag kommer behöva allt stöd jag kan få för att fixa 3 timmar i New York. Banan är ganska tuff med en del broar och även mycket betong som är lite jobbigare att springa på än asfalt. 2009 höll mina vader på att brinna upp under sista milen men i år är det en helt annan Daniel som står på startlinjen. Jag kommer ha samma tröja men under är jag starkare, uthålligare och snabbare!

Tränar för marathon

Min träningsmängd har nog avslöjat mig lite och några av er har undrat om jag tränar för marathon. Visst tränar jag för marathon och har gjort detta sedan början av augusti. Målet har varit fast inställt även om det har varit osäkert om det skulle krocka med resan till Kina. Nu ser det dock inte ut att krocka då vi inte hört något från Kina än så därför ska jag berätta vad laddar för.

Min vän Staffan har varit mig på spåret ett tag och i förra inlägget och trodde han sig ha listat ut mina höstplaner. Åtta varv runt en sjö i oktober är Växjö Marathon och visst har denna maran funnits med i planen....men det är plan B ifall Kina skulle vara riktigt snabba nu på slutet.

Plan A innefattar istället att köra ett block med tre tuffa veckor efter denna för att sedan trappa ner under två veckor där jag kör fart istället. Efter dom här två veckorna är vi inne i november och den 4:e november blir det marathon! Det här har egentligen inte varit någon hemlighet, jag har bara inte skrivit om det på ett tag. Ni som hängt med på bloggen vet nog att jag kvalat in till årets New York Marathon och när startskottet smäller ute på Staten Island kommer jag stå laddad med 4005 på bröstet.

Jag hade hellre sett att vi varit i Kina eller hade kommit hem från Kina vid denna tidpunkten men vi har haft detta som en liten "tröst" ifall det skulle dra ut på tiden. Resan är bokad sedan ett tag tillbaka och nu ser det med största sannolikhet ut som vi kommer dit. Vi kommer stanna 5 nätter och förhoppningsvis är vi bara hemma någon vecka innan vi flyger österut och hämtar hem vår efterlängtade son!

Efter det fina formbeskedet på halvmaran i lördags kommer jag naturligtvis gå för sub3 ännu en gång, det finns inget annat alternativ nu! Planen med halvmaran i lördags var just för att se om jag hade det i mig och det är jag säker på att jag har om jag kan få allt att stämma. Förutsättningarna borde vara bra på många sätt och jag känner till banan bra från sist.  I år startar jag också i första vågen av fyra med många snabba löpare vilket borde ge bra draghjälp och kicken att få vara med i den "riktiga" starten borde också göra sitt. Det är dessutom i den blåa vågen där jag får springa uppe på bron och bara två "klick" bakom världseliten vilket känns grymt coolt! Ställer jag mig på tå kanske jag kan se killarna där framme? :)

 Jag känner redan nu att det kittlar i magen och att bara ha lyckats kvala in och få starta där ser jag som en stor seger i sig för mig. När jag står där på startlinjen kommer det vara 5år efter min diagnos och det känns så bra att det fortfarande är JAG som bestämmer! Inte trodde jag detta efter 5år med den här läskiga sjukdomen men så är det och det glädjer mig något enormt! Nu blir det fortsatt laddning mot sub3!

Året var 2009 med 3:38, en karamell jag fortfarande suger på!

 

Många frågor

Det är många som frågar hur det går med adoptionen nu vilket både är roligt och lite jobbigt. Fast mest roligt är det nog ändå för det visar att folk bryr sig vilket jag gillar. Tyvärr har jag inte mycket att rapportera och jag undrar faktiskt själv hur det går vilket gjorde att jag idag ringde till vår organisation för att kanske få en indikation så man kan planera framåt lite. Som väntat fick jag svaret att man inte kunde säga något och att vi lika gärna kunde få ett spännande samtal imorgon som om några månader.

Jag får också ofta frågan om det inte är jobbigt att vänta på beskedet men det är det faktiskt inte. Vi har velat bli föräldrar i 13år nu och någon månad hit eller dit känns som det kvittar i det perspektivet. Det är faktiskt riktigt skönt att papperna är iväg och att allt är klart så det är bara att sitta lugnt i båten. Förut hoppades vi på ett mirakel gång på gång men nu handlar det bara om att vänta för barn finns det och nu ska man bara hitta det rätta barnet för oss.

Ni som följt bloggen ett tag kanske också minns att det finns en liten "tröst" om det här skulle dra ut på tiden. Detta känns dock väldigt långt bort men jag har idag bokat in mig på Staten Island färjan kl 06:15 den 4 november då jag var tvungen att välja ett alternativ på mitt konto hos NYRR så jag hinner i tid när man släpper första vågen av löpare över bron. Man vet ju aldrig vad som händer och jag har ju faktiskt kvalat in till detta loppet för egen maskin och avgiften är betald så kanske är det meningen att jag ska springa det också? ;-)

New York ?

För att spinna vidare på förra inlägget om väntan så kan jag berätta att det inte är någon brådska för oss. Vi vill givetvis att det ska flyta på så vi får komma till Kina så fort det går men skulle det dra ut på tiden är det inte hela världen. Drar det ut längre än vad vi räknat med har vi också en liten resa till andra sidan Atlanten att trösta oss med.



Ni som hängt med här på bloggen minns nog att jag har kvalat in till New York Marathon i höst. Startavgiften är betald och det är klart att jag kan stå på startlinjen den 4:e november om jag vill. Jag ser hellre att vi är i Kina eller har varit i Kina när november kommer men en resa till New York kryddat med ett häftigt marathon känns ändå som en helt ok tröst om resan till Kina drar ut på tiden. Eller hur? ;)

Jag kan också skjuta upp min startplats till nästa år vilket också känns bra även om jag får betala startavgiften igen. När det gäller marathon så har jag ju sagt att jag inte ska springa fler maror, New York marathon ser jag dock som något annat än ett marathon. Det handlar om så mycket mer än löpning när man är där och ni som sprungit i New York vet nog vad jag pratar om.

Det är en sådan grym stad på alla sätt och vis och kanske borde jag slänga in någon typ av inspirations-video från maran här på bloggen? Jag lägger istället in en av mina favoritfilmer från New York. En helt vanlig dag ur ett lite annorlunda perpektiv som jag tycker fångar staden väldigt bra!

I´m In

Blandade känslor



Då var min ansökan för New York Marathon 2012 inne och nu är det bara att vänta på en bekräftelse att jag kommit med. Det var med blandade känslor jag skickade iväg min ansökan för jag hoppas egentligen att jag inte står på startlinjen till hösten. Står jag på startlinjen så har inte våra adoptionsplaner gått så som vi hoppats och det går före alla marathon i världen! Jag ser det istället som jag säkrar en plats till 2013 då jag kan skjuta upp starten ett år ifall jag blir antagen. Då känns det bra och helt rätt för huvudet!

Något som också känns bra är att jag denna gången fixat kvalgränsen, förra gången jag kom med var genom en resebyrå. Jag minns att jag sa till min fru efter förra loppet att om jag skulle tillbaka till New York så skulle jag fixa kvalgränsen, en tid som då kändes omöjlig för mig. Idag när jag fyllde i uppgifterna fick jag en riktigt skön känsla i kroppen och den här dagen blev bättre än gårdagen, helt klart!

Anmälan

Jag vill först börja med att fortsätta tjata om vårt Sydkustlopp där taket på 500 löpare nu närmar sig!  Vill ni springa i år så gå in och anmäl er så ni får säkrat en plats!

En annan anmälan jag vill tipsa om är att ikväll öppnar ansökan till New York Marathon 2012 och jag kommer stå på dörren, tack för tipset PZ! Jag har vänt och vridit kring denna anmälan i ett annat inlägg för jag hoppas egentligen att jag inte kommer springa då det krockar med våra adoptionsplaner. Det finns dock många scenarion och skickar jag in min ansökan så har jag garderat mig. Jag kan dessutom skjuta upp starten till 2013 om jag förstått allt rätt även om det kostar en slant extra.

För er som inte hängt med här innan och undrar varför jag "stressar" och vill springa just nu så är det för att det blir mycket svårare att kvala in i framtiden. Idag är det 1:23 på halvmaran men det kommer ändras till 1:19. Det kanske inte låter mycket men för mig kommer det krävas en hel del om jag ska kapa dom där 4 minuterna, fast man vet ju aldrig... ;)