Catching Kayla

Jag har hört en massa historier om hur olika ms kan vara och det är verkligen en märklig sjukdom. Själv hade jag lite olika märkliga symptom när jag var dålig och fick min diagnos för snart 7år sedan. När jag ett halvår senare började löpträna för första gången kom en del symptom tillbaka men jag visste att dom försvann när jag stannade och fick svalkat kroppen igen. Även när jag tränade hårt på gymmet hände en del saker i kroppen och jag fick gå in på toaletten och kyla handlederna vilket hjälpte.

Jag var på en föreläsning en gång där en sjukgymnast berättade om en tjej med ms som älskade att sola men värmen gjorde att hon inte kunde gå när hon blev varm i solen. När hon låg på stranden fick hennes vänner bära ner henne i havet och sedan kunde hon själv gå upp ur vattnet igen för att fortsätta sola. Det väckte tydligen en del uppmärksamhet på stranden och visst är det en märklig sjukdom.

Min bloggvän Karin tipsade mig om en tjej med ms som springer riktigt snabbt men när hon blir varm "tappar" hon bort benen som fortsätter att springa utan att känna smärta. Jag tittade på den korta filmen om henne och blir så imponerad och inspirerad när jag ser detta. Det är häftigt att hon sedan blir helt återställd när hon får ner tempen i kroppen igen och jag förstår precis varför hon utsätter sig för detta gång på gång.

Alive and kicking!

Oj vad tiden går fort och det har gått över ett halvår sedan jag uppdaterade här. Allt är bra och jag har inget att klaga på! Jag tränar på för fullt inför New York Marathon i höst där jag fortfarande har sub3 som målsättning. Bilden ovan är från Berlin Halvmarathon som jag sparkade igång tävlingsåret med tidigt i våras. Annars har det inte blivit mycket tävling då fullt fokus är på New York och träningen inför. Jag måste verkligen höja mig några snäpp om det ska lyckas men jag är envis. Jag har en bra plan för att jag ska lyckas hela vägen fram till målet i Central Park den 2:a november så det är bara att träna på!

Det är idag ganska exakt två år sedan jag slutade med min bromsmedicin och även på sjukdomsfronten tickar allting på som det ska. Jag har inte varit på sjukhuset på år och dagar och känner inte av någonting av min objudna gäst. Jag mår toppen och har inofficiellt friskförklarat mig själv även om det någonstans står något helt annat. Antingen har jag bara tur eller så fungerar verkligen något av det jag gör så jag fortsätter med min plan och gör vad jag tror är rätt för just mig.

Nu kör jag på här igen!

Positiva effekter

Den lätta känslan börjar komma tillbaka i benen och kanske är det resultatet av lite nya och gamla saker som jag nu testar. Jag är dålig på att få i mig grönt och nu när jag inte satsar på något speciellt så slarvar jag med kosten ännu mer. Senaste veckan har jag satt som regel att få i mig en "spenatdryck a la Katarina" om dagen och detta tror jag mycket på. Spenat förbättrar ju musklernas små kraftverk så man är egentligen dum om man inte ser till att få i sig detta, speciellt om man tränar hårt!

Det andra jag testar är magnesium efter tips från en snäll bloggläsare. Jag har också hört att magnesium är bra för att nervsystemet ska fungera normalt och det finns en del teorier att det är bra att ta tillskott om man har ms. Något som jag också blivit tipsad om från en bloggläsare är gurkmeja vid ms då även det kan ha positiva effekter på nervsystemet. Gurkmeja är en stark antioxidant som kan laga vävnad och dämpa inflammationer som Sune skriver på sin blogg.

Själv kan jag väldigt lite om detta men jag lär mig mer allteftersom och när jag nu tror mig känna en effekt intresserar det mig ännu mer. Tipset jag fick från min bloggläsare var att ta magnesiumet innan sängdags då musklerna kan dra mest nytta av det för att återhämta sig, magnesium har en avslappnande effekt på musklerna. Detta har jag gjort under 1 månad nu i kombination med gurkmeja då jag passande nog hittade ett piller som innehöll båda delarna! Bra va? ;)

När det gäller träningen sedan förra inlägget så flyter det på fint och i helgen blev det 12,5 med Noah i vagn samt 23km progressiv på lätta ben. Farten var inte den bästa men den där lättheten och känslan av att kunna springa i en evighet gillar jag verkligen!

Ikväll blev det sedan träning med klubben där jag sprang 5km med fart och flyt. Jag växlade tempo vid varje 200m vilket gjorde att det blev 13st fartpartier och 12st flytpartier. Flytet blev mer av en joggvila då jag idag ville fokusera på fart inför Malmömilen på lördag. Förr har jag kört runt 3:45-tempo växlat med 4:20-tempo men idag blev det 3:10-tempo på farten och runt 4:45-tempo på flytet. Ett pass som satt fint och det ska bli kul att tävla på lördag!

En seger!

Jag var hos min neurolog idag för att prata lite framtid och kolla läget. Det finns egentligen ingen större anledning för mig att gå dit då jag mår väldigt bra förutom lite trötthet som inte är relaterad till min ms. Min neurolog tycker samma sak och nu efter 6 år med min ms börjar dom höja på ögonbrynen över att jag mår så pass bra. Eftersom jag står utan bromsmedicin sedan ett år tillbaka känns det också lite extra kul att jag fortfarande mår bra. Någonting jag gör är väldigt rätt för mig och idag känns det verkligen som en seger mot min ms!

Jag är helt enkelt för frisk för att gå till min neurolog och min neurolog är av samma mening. Detta hade jag aldrig trott när jag fick kallduschen för snart 6 år sedan och man ser ingen anledning till att jag ska börja med broms igen då jag klarar mig fint utan. Nästa besök lär dröja ett bra tag vilket känns kanon och jag kommer fortsätta "medicinera" mig på bästa sätt under tiden...

Lite blandat...

Noah är ett riktigt energiknippe och han har förstått att vi springer i familjen vilket är väldigt roligt. Ibland säger han att han har sprungit långt medan han flaxar med armarna. På frågan om hur långt han har sprungit svarar han ... - En timme!

Själv fick jag till ett bra intervallpass med klubben ikväll på 8x600m med ett snitt på 2min blankt per intervall. Kroppen börjar kännas lite bättre igen vilket är väldigt glädjande även om jag fortfarande är lite väl trött till vardags. Jag har heller inte ändrat något eller fått några provsvar då min läkare har ringt när jag suttit i möten på jobbet. Hade det varit något akut antar jag att hon hade varit mer angelägen men imorgon ska jag försöka få tag på henne.


Imorgon är det också ms-dagen så ni inte missar att uppmärksamma den! Bor ni i Stockholm kommer NHR ha en installation med 300 läkarrockar på Mynttorget utanför Riksdagshuset mellan 07:00-10:00. Detta för att visa att det fattas 300 neurologer i landet för att alla ska kunna få lika vård oavsett var man bor. Jag har själv varit inblandad i detta projektet då jag skrivit lite bloggar på jagharms.se inför ms-dagen samt delat med mig av lite tips och idéer kring kampanjen. Det har också skickats runt 500 mail till Göran Hägglund angående vår kampanj så jag hoppas han kommer ut och kollar på installationen och lyssnar på "oss".......för tyvärr kan jag inte själv vara med även om jag var uppbjuden till att medverka. Går gärna in på jagharms.se för mer info om morgondagen!

Enkät

Nästa vecka är det ms-dagen och det händer saker inne på jagharms.se där jag tillsammans med några andra ms-patienter och NHR jobbar på inför dagen. Det ligger nu en enkät uppe som vi hade varit väldigt tacksamma om ni med ms skulle vilja svara på. Håll gärna koll på sidan framöver för det kommer lite nytt då och då och även jag själv har skrivit lite saker som jag hoppas ska kunna hjälpa till att påverka. Var gärna med och stötta oss genom att registrera er på sidan så får ni löpande information om vad just ni kan göra för att påverka. Tack på förhand!

Blickar framåt

Då blickar jag framåt med siktet inställt på Malmömilen där jag hoppas kunna hitta den lätta känslan igen. Även om det gick bra i lördags så är inte kroppen 100% och jag lämnade dom sista proverna i början på veckan för att försöka få klarhet i vad som felar. Mitt "system" verkar ha flippat ut och min läkare tror att jag kan ha fått en parasit i Kina eftersom det kommit smygande under lång tid. Det känns läskigt men kan kanske stämma då jag verkar ha problem att tillgodogöra mig det jag äter. Jag har också en tid för återbesök hos min neurolog i början av juni men jag tror inte detta har med min ms att göra.

Annars intervallar jag vidare så gott det går och igår körde jag intervaller så jag höll på att få värmeslag i det fina vädret. Temperaturen översteg 20 grader när jag sprang 3x (6min-4min-2min) med vila på 90sek-60sek-45-sek. Det blev ett ganska tufft pass som totalt ger 36min intervalltid med bra tempo. Känslan var som den varit sista tiden men jag hoppas det ska släppa snart!

jagharms.se

Jag skrev för ett tag sedan att det skulle hända lite saker inför ms-dagen den 29 maj och nu är sidan jagharms.se uppe. Tillsammans med några andra har jag fått äran att vara ambassadör inför dagen och jag har varit delaktig i uppstarten av sidan. Det är NHR som ligger bakom kampanjen och vårt mål är att uppmärksamma hur det är att vara ung med ms där NHR drar gränsen vid 40år. Vi vill också påverka ansvarig minister att prioritera neurosjukvården då den har många brister och är väldigt olik beroende på var i landet man bor. Sjukvården är inte lika för oss med ms och det finns mycket att förbättra!

Sidan har precis startat och det kommer hända lite saker allt eftersom så håll gärna koll på den framöver. Var gärna med och stötta oss genom att registrera er på sidan så får ni löpande information om vad just ni kan göra för att belysa vår sjukdom. Tack på förhand!

Inför ms-dagen

Den 29:e maj är det ms-dagen och i år händer det äntligen lite saker saker här på hemmaplan. I år är temat "ung med ms" och i detta sammanhanget kan jag faktiskt kalla mig ung då man drar gränsen vid 40år. Alltid något positivt med den här sjukdomen!

Ni som följt mig på bloggen genom åren vet nog att jag redan uppmärksammar denna dagen varje år då jag tycker det är viktigt. I år är det dock lite annorlunda då jag tillsammans med några andra har fått äran att vara ambassadör för ms-dagen vilket gör att jag i allra högsta grad kommer vara inblandad. Det känns riktigt kul men tyvärr krockar en del av förberedelserna med annat. Jag var uppbjuden till Stockholm till helgen men jag har ju att löparläger inplanerat sedan länge vilket får gå före. Lite synd nu när det äntligen händer något på hemmaplan men jag kommer ändå bidra så gott jag kan. Det kommer mer info om vad som händer lite senare så håll ögonen öppna...

RIP Clive Burr

En av mina fina grusvägar

Nu är det äntligen barmark på mina fina grusvägar ute på Söderslätt! Lyckan verkar dock vara kortvarig då det väntas snöstorm nästa vecka så därför passar jag på att göra det bästa av det innan skiten kommer tillbaka! Igår blev det 12,5km lugn distans och imorgon ska jag försöka få till ett efterlängtat långpass. Foten håller fint och jag hoppas kunna få lite flyt i löpningen nu efter några små bakslag, det känns bra!

Något som känns mindre bra är att Iron Maidens gamla trummis Clive Burr dog i veckan. Clive var trummis på bandets tre första album innan han fick lämna bandet pga sviktade hälsa. Han fick MS och har kämpat med skiten i många år och fick i veckan kasta in handduken. På vissa håll säger media att han dog av MS men jag vet inte hela sanningen, oavsett så är 56år på tok för tidigt! Jag avslutade därför gårdagens pass med Run To The Hills med ett av världens mest kända trumintro som en liten hyllning till honom. RIP Clive Burr!

Marathonkroppen borta

Vinterns fokus på styrka istället för löpning har gett önskat resultat och nu har jag fått tillbaka kroppen som jag mår bäst av. Mina nu nästan 80kg är inte optimalt för att springa långt men jag mår bäst med denna kroppen. Jag är också övertygad om att styrketräningen är viktig när man har ms då det händer en massa häftiga saker i kroppen när den få jobba tungt. Lite muskelmassa är heller inte fel att ha ifall jag skulle hamna på sjukhus igen.

När jag fick min diagnos låg jag inne 2 veckor på sjukhus vilket tog hårt på kroppen. Under sjukskrivningen efter sjukhusvistelsen ville jag komma igång så fort som möjligt och gav mig ut på innebandyplanen där jag fick mig en ordentlig väckarklocka. Mina ben bar mig dåligt och jag ramlade mest runt då jag tappat mycket muskler. Det var också detta som fick mig att gå till gymmet för första gången i mitt liv. Jag tänkte att det var bäst att rusta mig för framtiden. Nu är tillbaka där jag vill vara och det gör mig väldigt trygg!

Idag blev det återigen styrka på gymmet följt av lite lätt löpning för att testa foten som började bråka i helgen. Jag hade inga känning under passet och inte efteråt heller vilket bådar gott. Känns det bra imorgon också vågar jag nog blåsa faran över och hoppas det inte kommer tillbaka vad det nu än var som gjorde ont.

Fortfarande overkligt

Det har nu gått lite över tre månader sedan vi kom hem från Kina med Noah. Noah utvecklas för varje dag och det är så roligt att se framstegen och få lära känna hans personlighet när han nu kommer ur sitt lilla "skal". Det här med att bryta upp från barnhemmet som varit hans trygghet kan vara traumatiskt och gör att barnet faller tillbaka runt ett halvår i utvecklingen. Detta hämtar dom snabbt upp igen så det är inte att oroa sig för utan det är snarare ett bra tecken. Jag vet inte hur mycket Noah föll tillbaka men nu gör han stora framsteg för varje dag och suger åt sig allt nytt som en svamp.

Från att ha haft en barnlängtan i över 13 år har vi nu fått en helt underbar son och någonstans känns det som att det funnits en mening med allt. Att få vakna av hans skratt varje morgon är helt underbart för han vaknar verkligen glad varje dag. Han börjar med att säga mamma och pappa för att väcka oss och sedan för han låda i sängen medan han pratar om allt mellan himmel och jord. Det är helt fantastiskt att få vakna till detta och Noah verkar tycka det är lika fantastiskt att vakna med mamma och pappa vid sin sida.

Jag känner mig "lättare" då en stor sten som tyngt mig är borta och jag är verkligen tacksam att det här gick vägen trots min sjukdom. Det är först nu som jag känner att den här stenen börjar släppa på riktigt och det är så skönt att alla utredningar och orosmoln är ur världen. Dom här orosmolnen har liksom alltid funnits där men nu är dom helt borta och det börjar gå upp för mig nu. Jag har varit så bekymrad att dom här två bokstäverna skulle göra att vi skulle bli barnlösa livet ut. Nu har vi istället fått världens underbaraste son och det är fortfarande overkligt att han är här!

Tankar om vården

Det finns en intressant artikel i Läkartidningen som handlar om att få en diagnos per telefon, man anger också ett inlägg från min blogg som en av referenserna till artikeln. Det kanske låter som något negativt att få en diagnos per telefon men nu i efterhand har det nog ändå varit bra för min del. Jag hade mycket problem med vården när jag fick min diagnos och att man gav mig det tuffa beskedet på telefon är bara en av sakerna. Alla turer med vården fick mig att inte lita på vården utan jag insåg ganska snart att ensam ÄR stark när det gäller denna sjukdomen. Det kommer ingen och "räddar mig" utan jag måste rusta mig själv på bästa sätt och jag har hittat medicinen som fungerar för mig.

Mitt sjukhus har bättrat sig sedan jag fick min diagnos för lite över 5 år sedan och jag hoppas man slutat dela ut diagnoser per telefon för att sedan lämna sina patienter "vind för våg". Vården är kanske också bättre på andra ställen men jag vill ändå tipsa om att ifrågasätta och att vara om sig och kring sig när det gäller denna sjukdomen. Vården vet inte allt och dom vet heller inte gåtan till sjukdomen. Alla neurologer är inte heller specialister på ms och vissa kan inte alls mycket om sjukdomen har jag fått erfara. Det är brist på neurologer i landet och dom som verkligen kan ms verkar vara samlade i Stockholm och Uppsala där man verkar ha bättre resurser än på andra ställen i landet. Kanske är det också resursbrist och stress som gör att patienter får sin diagnos via telefon?

Själv tycker jag det är skönt att jag nu slipper vården helt sedan jag slutade med bromsmedicin i somras. Jag tror dom kommer kalla mig någon gång för kontroll men jag ser ingen större mening med det då jag mår bra och dom verkar ändå inte intresserade av vad jag vill. Jag vill att dom ska hålla koll på mina d-vitaminvärden samt följa upp med en magnetröntgen då och då för att se så att det inte händer något i det "tysta".

Vissa säger att skoven/attackerna är toppen på ett isberg och att det kan pågå inflammationer i det tysta. Jag vet inte om detta är skrämselpropaganda för att man ska ta sin medicin eller om det verkligen är så? Om det stämmer så tycker jag det är konstigt att man inte vill göra någon magnetröntgen på mig för att se hur aktiv sjukdomen är. Man har inte kollat mitt huvud sedan jag fick diagnosen på hösten 2007 så jag tycker det borde vara av intresse. Jag har frågat om att göra en ny magnetröntgen men jag mår för bra och då finns det ingen anledning tycker man. Jag är i alla fall intresserad och är också nyfiken på att jämföra mot bilderna från 2007 för att se om mina gamla skador har läkt.

När det gäller att hålla koll på d-vitaminen så gör jag det på min vårdcentral. Jag frågade min nya neurolog om han kunde ta prover men han såg ingen anledning till det utan tycker mest det verkar vara en "fluga" att forska på d-vitamin. Lite synd och jag tycker också det är synd att man inte vill göra någon magnetröntgen på mig då jag är väldigt intresserad av hur det ser ut där inne. Speciellt när jag nu står utan medicin skulle jag vilja veta om där är aktivitet även om jag inte har några skov. Kanske har jag också en annan typ av ms då inte alla sorters ms kommer som skov? Jag tror inte det är så men jag vill ju veta vad jag har att göra med och en magnetröntgen hade gett mig svar på många frågor jag har.

Nu när jag står utan medicin som kostar runt 115 000:- om året borde det också finnas utrymme att göra en magnetröntgen samt hålla koll på mina d-vitaminvärden. Jag antar att vården inte ser det på detta viset men jag tycker ändå dom kan lägga lite krut på mig även om jag inte är tillräckligt dålig, jag vill ju inte bli sämre för då lär jag kosta samhället ännu mer!

Lite av varje och mycket ben

Förutom att vår lilla guldklimp är lite rosslig i halsen så är allt toppen just nu. Noah verkar dock inte bry sig så mycket utan är glad och leker på som vanligt. Jag var lite orolig innan i veckan att jag också skulle flyga på någon skit men det släppte igen över en natt så nu är jag riktigt pigg igen. Kanske är det mitt tillskott av d-vitamin som gör sitt? Jag tror det!

På torsdagen fick jag hem en tidning om ms där det stod positiva saker om styrketräning och ms. Nu är jag redan övertygad om alla fördelarna men det är ändå inspirerande att se studier som bevisar det också. Jag tror inte man känner till alla effekter som styrketräning kan ha vid ms och att styrketräning kan hjälpa vid den extrema trötthet man kan få vid ms är bara en liten del av det hela. Jag lider inte själv av tröttheten men vet hur den känns då jag var väldigt utslagen när jag låg på sjukhus och fick min diagnos på hösten 2007. Där vill jag aldrig hamna igen och här hittar jag massor med inspiration till min träning. Jag tränar för livet där tider och målsättningar kommer i andra hand!

Annars verkar torsdagarna vara "beniga" torsdagar där det nu blivit rutin att ge benen en ordentlig omgång för att sedan ta ut helvila under fredagen och mysa istället. När Noah hade gått och lagt sig åkte jag till gymmet för ett sent benpass. Jag körde först benstyrka med hög vikt och få reps kombinerat med lite styrka för bröst och rygg. Efter det blev det ännu mera ben på bandet där min vän Erik tipsat om ett pass och hans beskrivning skrämde mig lite...

 "Suger all tänkbar livsglädje ur låren och vaderna. Men hjärnan blir glad"

Jag körde backar på 10x80sek med lutningen på 7% och vilan låg också på 80sek fast med 0% lutning med bibehållen hastighet. Över 6% lutning kör jag sällan så därför testade jag lite försiktigt med hastigheten under uppvärmningen och drog upp bandet på 7% under korta perioder.

Utgångshastigheten fick bli 11,5km/h där första fem intervallerna sög ganska ordentligt i benen, speciellt med tanke på att jag redan hade manglat dom med en hel del styrketräning. Jag ville dock utmana lite till och sista fem drog jag upp i 12km/h där jag nätt och jämnt lyckades springa bort syran under vilan. Mot slutet var benen mos och kvällens mål var uppnått!

Det blev ett grymt pass och jag var mer än nöjd efteråt! Nu blir det lite vila på detta så får jag se vad helgen har att bjuda på! Trevlig helg på er!

Gräsliga intervaller

Det stod intervaller med klubben på kvällens schema men tyvärr hade det kommit snö som förstört vår tänkta runda i parken. Efter lite utforskning av området hittade vi en gräsremsa mellan två vägbanor bakom "mitt" sjukhus där vi kunde få fäste. Vi mätte med våra GPS:er och kom fram till att den var exakt 300m i en riktning så vi beslutade att köra 10x600m där vi vände runt ett träd i ena änden, gemensam start körde vi på 3:30.

Som alltid är det väldigt inspirerande att springa utanför mitt sjukhus och det gör mig på väldigt gott humör att få släppa loss benen där utanför. Mitt sub37 pers på milen satte jag också på Trelleborgsloppet som går runt mitt sjukhus så det brukar slå gnistor när jag springer där förbi. Det känns som jag ger min sjukdom ett stort långt finger!

Gräset skulle dock visa sig oväntat tufft idag och det tog ordentligt på vader och hälsenor som var ganska ansträngda efteråt. Även om det blev ett "gräsligt" pass så blev det ändå ett riktigt bra pass med tanke på omständigheterna och benen fick jobba lite extra. Känslan från förra veckan sitter fortfarande kvar och jag kände mig stark hela vägen. Intervallerna blev väldigt jämna och den sista blev den snabbaste. Tiderna blev: 2:23-2:22-2:20-2:20-2:21-2:19-2:18-2:18-2:19-2:16

Efteråt fick vader och hälsenor en omgång av The Stick framför brasan. Så sköööönt!

Day By Day

För ett tag sedan blev jag inbjuden till en bloggträff där läkemedelsbolaget Noavartis skulle lansera sin nya app för oss med ms. Tyvärr kunde jag inte närvara men idag har man släppt appen som heter Day By Day . Kortfattat är det en livsstilsapp om ska göra livet med ms lite enklare.

Jag har själv bara precis laddat ner och klickat runt lite så jag har ingen större erfarenhet av den. Vid första blicken så verkar den dock väldigt genomtänkt och man har samlat allt på ett bra sätt. En av funktionerna är att man lätt kan klicka i hur man mår dag för dag och sedan få statistik som man kan maila direkt till sitt ms-team via appen. Det kan vara bra att se hur man mår dag för dag speciellt om man testar olika mediciner och annat för att se ett system och vad som fungerar. Den här funktionen är riktigt bra och den hade definitivt gjort mitt liv lite enklare när jag hade problem med mina bromsmediciner förra året.

Det finns också lite olika träningsprogram men inte så mycket som jag hade hoppats på. Jag får dock en känsla av att man kommer bygga ut den här appen efterhand så kanske dyker upp lite mer kring träning?

Appen är gratis så det är bara att ladda ner och testa. Den finns både på Appstore och Androidmarket. Mer info om appen hittar ni här!

Ett plus till vården

Igår ringde min ms-sköterska som jag inte träffat på ett tag. Det var inget viktigt utan hon ville bara kolla hur det var med mig nu när jag stått utan bromsmedicin under en tid. När jag står utan medicin behöver jag ju inte ha någon kontakt med vården längre men jag tycker ändå det var fint att dom visar att dom finns där ifall jag behöver dom.

Det var endast pga av min bromsmedicinering som jag hade kontakt med vården innan då jag mår bra med min ms. Nu är det en ren befrielse att slippa gå och ta prover samt oroa mig för vad den läskiga medicinen kan ställa till med i min kropp. Jag mår också mycket bättre sedan jag slutade i somras och kroppen känns fräschare på många sätt. Det känns också bra för huvudet då jag inte tänker så mycket på min sjukdom längre vilket kanske också märks här på bloggen då inläggen om min ms inte kommer så tätt. Visst vet jag att den ligger där och lurar och det är också den som motiverar mig i min träning men jag känner mig så mycket friskare nu. Ibland undrar jag nästan om dom ställt fel diagnos på mig för jag mår riktigt bra....

Något som inte gick så bra var tisdagskvällens intervaller med klubben. Vi sprang långa intervaller på 4 x 2,5km där underlaget var cykelvägar och parkgångar med grus. För mig kändes det som vi sprang på en sandstrand för det var så tungt att hålla uppe farten under passet. Jag har kört tuffare pass än detta men det här var nog ändå ett av dom jobbigaste jag kört på ett bra tag med tanke på känslan. Min klubbkompis imponerade istället stort vilket var härligt att se. Han blev bara starkare och snabbare desto längre passet höll på vilket var både imponerande och inspirerande! Vi ligger dock lite olika i träningen då han snart ska springa ett marathon där jag är övertygad om att det kommer gå riktigt bra!

För egen del ska jag inte vara i form nu och det är kanske lika bra det även om jag saknar mina pigga ben. Förra året hade jag en formtopp vid den här tiden och då blev det bara pannkaka när våren kom. Nu hoppas jag det blir tvärtom så jag får en formtopp när jag ska ha den. Jag tror jag vet vilket recept jag ska använda för att få tillbaka dom där lätta snabba benen så jag är inte orolig. Lite tålamod bara så kommer det bli kanon framåt vårkanten!

5år M-ed S-kiten

Idag är det ganska exakt 5 år sedan jag fick beskedet att jag drabbats av ms. Jag brukar tänka på denna dagen varje år, även i år trots att jag har fokus på annat. 5 år med ms känns inte som något att fira men jag brukar ändå vara lite glad över att tiden går och att jag fortsätter må bra.

Kanske borde risken för nya skov öka då sannolikheten säger det men samtidigt är det ett tecken på att det jag gör är rätt för mig och att det håller min sjukdom på avstånd. Jag mår väldigt bra just nu och har bara mått bättre och bättre sedan jag fick min diagnos. Min sjukdom är inget som bekymrar mig idag och jag är övertygad om att jag hittat helt rätt väg för mig att hantera detta.

I somras gjorde jag en stor förändring som var lite läskigt men som ändå kändes helt rätt. Min kropp sa ifrån när det gällde min bromsmedicinering och jag mådde inte bra längre av den. Jag testade en annan medicin som jag verkligen gav en chans men den fungerade heller inte bra för mig. Efter diverse försök tog jag en diskussion med min neurolog och vi tog beslutet att jag skulle stå utan bromsmedicin.

Jag har sedan juli månad stått helt utan broms och jag har mått förbannat bra sedan dess. Löpningen har fungerat bättre än på länge och jag har persat på både halvmaran och marathon där jag dessutom lyckades springa till mig en silvermedalj i veteran-SM. Till vardags fungerar jag också mycket bättre och det är riktigt skönt att slippa ta dom här starka sakerna både mentalt och psykiskt för jag känner mig mycket mindre sjuk nu när jag slipper sprutorna. Det är också skönt att slippa vara i klorna på giriga läkemedelsbolag som jag inte litar på längre vilket också får mig att må bättre mentalt.

Det låter kanske dumdristigt att inte ta någon bromsmedicin men jag har verkligen vägt för och nackdelar. Jag har också min neurolog som stöttar mitt beslut och håller med mig i mitt resonemang. Min broms är långt ifrån fantastisk och hade den här sjukdomen velat leva jävel i min kropp hade den gjort det ändå fast kanske lite lindrigare med broms. Nu har jag varit helt skovfri i 5år och mår bara bättre och bättre vilket tyder på att min ms antingen är lugn eller att det jag gör för att sätta emot min ms fungerar. Jag har ju andra vapen mot min ms som jag tror mer på än bromsen som jag länge varit skeptisk till och nu är det upp till bevis för att se om det fungerar!

Jag tror själv mycket på detta och känner mig väldigt trygg i att det jag gör är rätt för mig. Snart har jag varit utan broms i ett halvår utan problem och jag hoppas det fortsätter rulla på fint. Skulle jag bli sämre kan jag också börja med bromsmedicinering igen fast då ska jag bli bra mycket sämre för att det verkligen ska väga upp baksidorna med bromsen.

Jag hoppas att jag aldrig mer ska behöva ta broms igen och jag kommer fortsätta göra mitt bästa för att må så bra som möjligt. Det känns verkligen som att jag har skrämt bort min sjukdom och jag är inte rädd för den längre, det är jag som bestämmer över min kropp!

Säsongsvila och läkarbesök

Efter den fina avslutningen har jag nu beslutat mig för att ta två veckors säsongsvila då det känns rätt på många sätt. Vi kommer ju åka till Kina i övermorgon där jag egentligen hade tänkt att ta med löparskorna men har nu tänkt om och ser det istället som ett perfekt tillfälle att ta ut lite säsongsvila. Jag känner heller inte för att springa nu och tror det kommer vara bra att bygga upp motivationen igen. Just nu njuter jag bara efter helgens lyckade mara och är så nöjd med löparåret även om det inte började så bra.

Idag var jag också nere på vårdcentralen för att få svar på lite prover jag tog förra veckan. Som jag skrev i min marathon-rapport så är det här med att springa marathon mitt sätt att visa var skåpet ska stå och att det är jag som bestämmer över min kropp och inte tvärt om. Det blev väldigt påtagligt idag när jag fick en fråga från min läkare....

Hur har du det med orken?

Det var en väldigt märklig fråga att få efter att nyss ha lyckats knipa en silvermedalj på VSM i marathon och jag blev lite ställd. Tydligen är inte mina värden så bra och jag behöver öka min medicinering för min sköldkörtel då jag har något som heter Hypotyreos. Inget konstigt egentligen och det är bra att dom har koll på mig men det suger ändå lite när man måste öka på medicineringen.

Vi fick också pratat lite astma, allergi och ms då även där fanns lite att ta upp. Min astma är inte riktigt bra heller och hon hörde på mig att jag var undermedicinerad som hon kallade det. Vi ska öka upp dosen under en månad och vi tog även fler prover mot matallergi då jag fått problem att andas när jag ätit vissa saker senaste tiden. Jag tycker det känns tryggt och tror det kommer bli bra!

Min snälla husläkare tog också prov på d-vitamin för ett tag sedan på min egen begäran. Jag tar detta tillskottet mot min ms då jag är övertygad om att det är jätteviktigt vid ms. Mitt mål är att ligga på ett värde runt 150nmol/l och med doseringen på 4000IE dagligen ligger jag perfekt på 151nmol/l vilket känns riktigt fint! Jag har skrivit mer om d-vitamin och andra tillskott i detta inlägget om någon är intresserad.

För att återkomma till det här med att bestämma över sin kropp så ser det inte så bra ut på pappret när man läser om mig. Jag mår dock väldigt bra just nu och jag vet att det är jag som bestämmer över min kropp och inte tvärt om. Det är det här som är det fina med löpningen för min del och det är precis därför jag springer. Jag mår så bra av det på alla plan och försöker att inte ta åt min så mycket av vad som står på pappret. Det är jag som bestämmer!

Styrkan

Jag skrev för ett tag sedan att jag gjort lite förändringar som jag hoppas ska ha effekt för löpningen. Sedan början av september har jag varit helt utan kaffe och har fortfarande inte druckit en droppe. Jag har också ställt om min kost en del också har jag under senaste månaderna nästan slutat helt med styrketräning.

Jag saknar verkligen styrkan men kombinationen att träna hård styrketräning ihop med maraträning är inget bra för det motverkar vartannat. Visst är löparstyrka bra men jag har också tränat en massa annan styrka för att bygga en stark kropp. Detta främst mot min sjukdom där jag är övertygad om att hård styrketräning är rena dunderhonungen för mig. Jag mår så bra av styrkan!

Nu vill jag dock verkligen satsa på New York Marathon för sub3 är en dröm för mig och då får styrkan vänta. Jag har märkt skillnader i kroppen och känner mig mycket lättare i löpningen men betydligt klenare dom få gånger jag varit på gymmet senaste tiden. Om man jämför mot i vinter/vår när jag tränade för Gladiatorerna så är jag nu 3-4kg lättare och jag tror det är mycket muskler som försvunnit.

Någon gång i början av året...

Igår när jag sprang Yddingeloppet märkte jag också något konstigt då jag för första gången hade problem med mina kompressionsstrumpor. Dom spände inte lika hårt över vaderna som dom brukar och redan efter 500m kasade den ena ner och satte sig runt vristen. Antagligen har det också hänt något med benen när jag ökat mängd och minskat styrka. Benen känns dock starkare och snabbare än på länge så för att springa marathon är detta säkert helt rätt för mig. När jag sprungit New York ser jag fram emot att biffa till mig igen och få fortsätta träna skiten ur den här sjukdomen!