8 nov. 2014

New York Marathon 2014 - Ett glädjerus!

Det var kallt och blåsigt utanför fönstret när jag vaknade och jag förberedde mig för en tuff mara. Hoppade på M15-bussen på 2:nd avenue där mina vänner Erik och Fredrik mötte upp och åkte ner till Staten Island-färjan som skulle ta oss över till starten. Det var mycket säkerhetspådrag med bombhundar och annat vilket kändes tryggt. När vi kom över till Staten Island väntade ännu en buss upp till starten men vi väntade kvar ett tag på den varma färjeterminalen för att slippa onödig väntan upp i kylan och blåsten vid starten.

Inne på färjeterminalen

Det var ett smart drag för det blev nästan ingen väntan alls även om jag trots vinterbyxor och tjock jacka hann bli ganska kall i den första startfållan, Vi slussades sedan ut till starten och nu började magen pirra lite. Man sjöng nationalsången, presenterade elitlöparna, och smällde sedan av kanonerna till tonerna av AC/DC- I feel safe in New York City. Jag hade väntat mig Sinatras New York New York men AC/DC funkade fint det med!

Det flög överdragskläder överallt och jag fick vara försiktig när jag sprang ut över startlinjen för att inte snubbla. Precis som sist jag sprang New York Marathon så var det en enorm kick att få springa ut över bron. Till skillnad från sist så var det storm vilket gjorde det lite svårare att springa och det smattrade ordentligt i nummerlappen. Jag blev rädd att den skulle flyga av så jag höll en hand på den för säkerhets skull.

Jag närmade mig Brooklyn och hörde musiken och publiken. Nu kunde festen börja på allvar! Jag slängde av mig mina tjocka vantar samt mössa och satte på mig kepsen. Precis som sist levererade Brooklyn och jag slösade lite väl mycket energi på high fives och annat. Just idag gjorde det dock inget för jag visste att jag inte hade någon bra tid i kroppen så det var bara att festa och ha kul.....och visst hade jag kul!


Vips hade det gått 10 kilometer och även nästa 10k gick väldigt fort och det var verkligen runners high hela vägen! Vilken kick!!! Jag hade nu Pulaski Bridge framför mig med halvvägsmarkeringen och jag började få lite problem. Jag började få ont i sidan som jag ibland får och detta var på tok för tidigt. Jag såg även andra som såg lite slitna uppför bron och jag var inte den som hade det tuffast vilket ändå stärkte mig!


Humöret var fortfarande på topp och jag prickade i halvmaran på 1:34 vilket jag var nöjd med. Med tanke på smärtan i sidan fick jag nu lägga upp en plan mitt i allt glädjerus. När jag kom över till Queens drog jag ner på high fives och försökte springa så avslappnade det bara gick samt andas med hela magen. Jag skippade också alla vätskestationer då jag vet att kall vätska gör smärtan värre.

Det hjälpte och jag kunde plocka placeringar uppför Queensboro Bridge över till Manhattan. Jag kände mig stark igen när jag kom ut på 1:st avenue och publiken var grym! På 62:nd street stod dessutom Sofie och Noah där jag stannade till och gav dom varsin puss! Det gav ännu mer energi och jag njöt av den långa asfaltsrakan!


I slutet av den långa raksträckan började benen bli lite sega och jag hade fortfarande inte fyllt på med energi. Jag tog därför en chansning och dunkade i mig två stycken power gels som dom delade ut vid en station. Det blev en dubbel latte och en vanilj och båda smakade skit. Sköljde sedan ner det med mycket vatten vid en station strax efter och höll tummarna för att det skulle hjälpa!



....och visst blev det bättre! Jag kom över till Bronx och sist jag sprang här 2009 hade jag det väldigt tufft. Nu gick det betydligt lättare och det stärkte mig ytterligare. Jag mindes Bronx som ett tråkigt ställe men denna gången var det roligt att springa även om det var lite fattigare med publik. Tiden gick väldigt fort och vips var jag över i Harlem vid 35km. Nu var det fullt med publik igen och jag visste att jag skulle fixa detta!


Glädjeruset fortsatte trots trötta ben och jag verkligen njöt av stämningen längs 5:th avenue och igenom Central Park. Återigen kostade jag på mig high fives och jag peppade andra löpare som hade det tufft. Ute längs södra sidan av Central Park stod Sofie och Noah igen vilket hjälpte till sista biten upp till Columbus Circle. Sedan in i parken och upp till målet. Vilken känsla och vilken kick!!! Sista jag sprang var jag ganska borta i huvudet men denna gången tog jag verkligen in allt och njöt.


Jag var grymt nöjd med min prestation och tiden blev 3:21 men tiden hade egentligen ingen betydelse. Jag sprang inte för tid denna gången och jag ville bara få till ett bra lopp och en skön fest i New York vilket jag fick. Jag tar med mig många minnen från dessa 42 kilometer som är dom klart bästa jag sprungit!


Det blev ett skutt över mållinjen och än en gång hade jag visat min kropp var skåpet skulle stå. Jag var 17min snabbare än 2009 och fortfarande är det jag som bestämmer över min kropp nu 7år efter en skitdiagnos som jag trodde skulle förändra mitt liv till det sämre. Dessa tankar for genom huvudet sista kilometern och det vara bara så grymt att komma över mållinjen den här gången!


Jag vet inte om det blir fler maror nu efter denna för någonstans känns det som jag knutit ihop säcken. Att springa så här långt är väldigt tufft för mig och det krävs väldigt mycket träning för att det ska hända något för min del. Det kommer garanterat bli fler löparäventyr men nu lägger jag marorna på hyllan och hänger ännu en medalj från New York på väggen!





9 kommentarer:

Anonym sa...

Grattis till en fin prestation Daniel! Och då menar jag alla 7åren.
Kram Katarina

Joel R sa...

Verkar onekligen som att du haft ett roligt lopp och New York har återigen levererat.
Förstår vad du menar med långloppen men det finns ju SÅ mycket annat kul att ta sig för i ett par löparskor!

Anna (Orka mera) sa...

Så roligt att läsa din berättelse. Lite som att få uppleva allt igen. Från en annan synvinkel. Så roligt att du lyckades hitta Sofie och Noah i vimlet! Kan tänka mig att det ger extra skjuts. Älskade verkligen det här loppet och till skillnad från dig vill jag verkligen göra fler! Grymt bra sprunget i alla fall och lycka till alla andra roliga lopp framöver!

Anonym sa...

Imponerande! Hälsningar från Anita och Johan Wallin som du träffade i Berlin på halvmaraton i våras.

anneliten sa...

Härligt! Tänk att man kan springa halva Manhattan som en enda raksträcka upp mot bronx och ändå inte tycka att det blir tråkigt. Tack vare publiken.

Tack för härlig berättelse!

Staffan sa...

En inspirerande berättelse!! Jag kan absolut förstå att det känns som om du knutit ihop säcken nu när du återvänt till New York där allt började för några år sedan. Ta en paus från maratonambitionerna och känn efter, kanske finns ändå en önskan om att springa den där sub3-maran någon gång framöver på en snabb bana, t ex i Köpenhamn? Får du vara frisk och träna kontinuerligt har du det i dig, om du vill, det är jag övertygad om!

rundarocksaenform sa...

Du är så grym!!!
Vilken upplevelse! Och du har verkligen visat kroppen var skåpet ska stå. :-)

Kram M

Karin sa...

Härlig läsning!
Såg detta och tänkte lite på dig http://viralt.aftonbladet.se/flickan-som-inte-kan-sluta-springa/

Daniel sa...

Katarina - Tack!!! Kram tillbaka!

Joel - Såklart! Funderar just nu på lite nya löparäventyr så man har något att se fram emot....

Anna - Någonstans vill jag nog också göra fler lopp men New York blir svårt att toppa. Härligt att ni också fick en bra upplevelse!

Anita och Johan - Kul att ni tittar in här! Vi ses kanske i Berlin till våren? :)

Anneli - Den där raksträckan hade verkligen inte varit densamma utan publiken. Det är dom som gör det här loppet. Så entusiastiska!!!

Staffan - Kloka ord! Tror också jag har det i mig och man ska aldrig säga aldrig. Sub3 är verkligen en dröm....suck ;)

Malin - Kul att du tycker det! Det var verkligen en grym upplevelse och jag har med mig många fina minnen :) Kram

Karin - Tack för den! Väldigt häftigt och inspirerande!