26 feb. 2010

26/2 Mitt psyke?

Ibland undrar väl alla om dom är normala, det gör jag själv ganska ofta. Blir ofta fundersam på min reaktion över min diagnos som jag fick för lite över 2år sedan nu.

Jag fick prata med en kurator på sjukhuset som nog egentligen inte kunde mycket om neurologi då den "riktiga" var sjukskriven. Det jag fick ut av samtalet var att det är ok att vara ledsen och att jag gärna fick komma och gå på vattengympa. Fick också hennes kort ifall jag behövde kontakta henne någon mer gång i framtiden.

Jag ville varken var ledsen eller gå på vattengympa så jag gick hem och skaffade mitt första gymkort någonsin istället. Målet var solklart för nu skulle min sjukdom få storstryk. Jag tänkte att om skiten kan drömmar mardrömmar så ska den drömma om mig och få ångra att den satt sin fot i min kropp. Ingen kommer heller att "rädda" mig från detta då det är obotligt så det var bara att rusta sig på bästa sätt. Därför var min tanke också att jag skulle se till att komma i absolut toppform för att få allra bästa förutsättningar att komma ur sjuksängen, om jag nu skulle hamna där igen.

Detta tänket var kanske inte så nyttigt men träningen blev en bra ventil och hjälpte mig säkert mycket mer än den där kuratorn. Jag höll på att brottas och sparka på skiten i ca 1/2 år till sommaren 2008 och märkte att det faktiskt funkade toppen. Mådde jättebra t.o.m bättre än innan diagnosen, både fysiskt och psykiskt.

Tanken slog mig att det går nog göra ganska mycket trots allt så jag började löpträna och anmälde mig i samma veva till ett av världens största marathon. Även detta var väldigt bra för huvudet och jag njöt av utmaningen. Nu handlade det inte så mycket om att spöa skiten ur sjukdomen längre.

Det här med att vara förbannad på någonting osynligt är nog inte så nyttigt i längden men kan vara skönt ibland. Frågan är väl vad som är normalt?



Det händer fortfarande att jag vill ge skiten en omgång, speciellt när jag blir påmind om vad den kan ställa till med. Jag skrev för någon vecka sedan att jag har en vän med samma diagnos som är dålig och ligger inne. Har nu besökt henne ett antal gånger och vet inte om jag klarar gå dit fler gånger. Jag får rysningar på neuroligiska avdelningar när jag ser alla dåliga människor där.

I onsdags när jag körde min lyckade snabbdistans så hade jag precis varit på sjukhuset och var ganska tagen efteråt, det var ett jättejobbigt besök. Märklig kontrast att sedan komma in på gymmet och köra snabbdistans. Det blev också ett märkligt pass med ett mål, GE SKITEN STORSTRYK!!

Det jag inte berättade i inlägget om snabbdistansen var att jag körde ett stenhårt styrkepass före. Huvudet var fullt med tankar och jag bara maxade för allt vad tyget höll, har fortfarande träningvärk från det styrkepasset. Kanske inte så nyttigt men återigen kändes det väldigt bra, att jag sedan efteråt fick till en den bästa snabbdistansen hittills gjorde inte saken sämre. Älskar den här effekten av träningen, man mår så bra efteråt!

Kanske är jag inte helt frisk i huvudet men å andra sidan så har jag ju det på papper så det är ingen nyhet ;)

16 kommentarer:

~●Helena Pettersson●~ sa...

Jag brukar också tänka så när jag beter mig lite "konstigt".. Att har man en sjukdom i huvudet så ska man väl ha nån nytta av skiten. ;) Ibland får man faktiskt skylla på det tycker jag. :)

Anna (Orka mera) sa...

Underbart vilken inställning du har! Din sjukdom har ingen chans, för du bara springer ifrån den! Fort som attan dessutom :)

Staffan sa...

Ha ha underbar ursäkt!! Tänkvärda ord och med rätt tankar tror jag man kan bekämpa mycket balanserat med en liten dos att också lyssa på kroppen när man inte bör köra så hårt.

Appropå kombinationen styrketräning och löpning så är det en lång diskussion i forumet på jogg.se just nu:
http://www.jogg.se/?sida=forum&subid=9714&searchstr=

Själv styrketränar jag ju inte så mycket så jag har inte problemet :)

Pernilla Hult sa...

Normalt, finns det? ;) Alla är olika (nu igen) och hanterar detta på olika sätt. Tror det är nyttigare att reagera som Du än att t.ex. förtränga det.. Min mamma är av "förträngarsorten" och det är inte nyttigt, det kan jag bestämt lova..

Ha en trevlig helg!

Anna sa...

Jag tycker du är en riktigt grym kille som inte bara spöar skiten ur sjukdomen utan även har en fantastisk inställning till sjukdomen, livet, ja allt. För egen del är det bara att tacka och ta emot för inlägg som ditt ger mig styrka och en massa jävlaranamma och så påminns jag om att inte gnälla, inte se pessimistiskt på saker utan ge gärnet och göra det bästa möjliga av det. Bra Daniel.

Daniel sa...

Helena - Visst kan det vara bra att skylla på. Vi brukar dra ganska råa skämt om detta på jobbet. Skönt att kunna skratta åt skiten också ;)

Anna - Jag hoppas och tror att min träning håller skiten borta till viss del. Sedan har jag nog lite tur och antagligen funkar min medicin bra på mig. Nog känns det som att jag kan springa ifrån sjukdomen också :)

Staffan - Visst lyssnar jag på kroppen ;)
Tack för länken! Ska in och läsa! Det här med styrka ihop med löpning verkar vara komplicerat ;)

Pernilla - Jag har mött patienter som hanterar det här på så många sätt. Vissa har också varnat mig för att det jag håller kan vara en "fälla". Så länge jag mår bra så fortsätter jag. Frågan är ju ändå vad som är normalt, finns nog inget "normalt" när man hamnar i speciella situationer?

Anna - Tack för dom fina orden! Visst gnäller jag också över mycket, man får väl bara se till att man inte fastar i sitt gnäll utan går vidare ;). Träningen är ju som sagt en fantastiskt ventil att få rensat huvudet med :)

MarathonMia sa...

Du har sån skön inställning! Om jag skulle råka illa ut önskar jag att jag också har det! Även om jag har grymt svårt för att bli arg - fast iofs så har jag grymt lätt för att tänka om (innan ilskan kommer). Fortstätt fajtas - det går ju toppen!

Löpning & Livet sa...

Vilken fantastisk inställning! Med den tror jag du kommer komma väldigt långt, både vad gäller löpningen och vad gäller sjukdomen..

anneliten sa...

Daniel, jag tycker du är urtuff och det är jättebra att du hittat träningen som "ventil". Du vet också att jag tror stenhårt på att träning är nyttigt för att "mota" många sjukdomar. Förkasta dock inte terapi baserat på en kass kurator. Jag har haft så mycket nytta av terapi i svåra tider i mitt liv. Det gäller bara att hitta rätt terapeut.

Daniel sa...

Mia - Jag fortsätter fajtas när jag känner att det behövs. Jag är inte alltid förbannad ;)

Andréa - Inställning är nog a och o för att fixa det här. Får hoppas man kan se det på detta viset hela tiden. Att det gått bra så här långt ger mig ordentligt med bränsle att fortsätta. Har ju också förstått att det är väldigt viktigt för sjukdomen att just träna.

anneliten - Visst förkastar jag inte terapi. Det var säkert en bra kurator men inte hennes område kanske? Jag har tillgång till en annan kurator nu som jag har träffat på några möten. Dessutom så finns det några från mitt ms-team som läser min blogg. Skulle jag flippa ut helt så kanske dom tar in mig eller nåt ;)

Ingmarie sa...

Med risk för att bli tjatig men du är verkligen fantastisk! Vilken inställning och vilken skön humor!Och oavsett hur det blir senare i livet, för dig såväl som mig såväl som någon annan, så är det ju bra mycket bättre att tänka och göra som du och ha KUL på vägen. Fortsätt så!
(Ps. Vi har visst inte någon "feed". Men tack för att du frågade.:-)

Daniel sa...

Humor måste man försöka ha. Du skulle hört en del av skämten och historierna på några ms-träffar jag har varit på. Det kan bli ganska många skratt trots att det är allvarliga saker :).
Tycker många har en helt fantastisk inställning! Det har nog varit nyttigt för mig att fått träffa dom som levt med sjukdomen bra mycket längre än mig och fått se detta. Man kan ha roligt ändå trots att allting inte alltid är så rättvist. :)

Sofie sa...

Sicket bra inlägg, du är så himla bra på att skriva och uttrycka dig! Jag skrattade och var nära till att släppa en tår....

Du brinner mer än brasan för det du håller på med och det gläder mig så!

Din inställning och ditt driv är så avundsvärt och hur du hanterar "skiten" är galet bra!!!!

Du är BÄST!!!

; ) Kramar

Daniel sa...

Tack!!! Jag har ju världens bästa stöttning!! :)
Ses snart!!

Miss Agda sa...

Din inställning... jag blir mållös. Önskar alla kunde vara som du, inte minst jag själv när jag gnäller över småsaker!

Daniel sa...

Jag gnäller också över småsaker, tro mig! ;)
Min inställning är nog någon typ av överlevnadsinstinkt, jag är normalt ganska gnällig av mig men det har blivit bättre sen jag råkade ut för detta..