29/11 Gästinlägg

Hej,

Jag heter Linda och har minst två faktorer gemensamt med Daniel: MS och träning. Jag fick diagnosen i augusti efter ett skov med domnad fot i början på året. Domningen försvann efter tre veckor, men övergick i stickningar och pirrningar som även spreds till andra delar av kroppen. Motion och träning har alltid varit del av mitt liv. Även om det var en chock att få diagnos MS så underlättade det att jag faktiskt kunde fortsätta träna som vanligt, dvs löpning och styrketräning i gym. Att helt plötsligt börja ta sprutor dagligen med bromsmedicinen Copaxone var den stora omställningen även om det snabbt blev del av rutinen likt tandborstning.

Vid diagnos visste jag egentligen ingenting om MS. Därför fann jag mycket tröst och inspiration i Daniels träningsblogg. Den hjälpte mig t.o.m. att bli motiverad att satsa mer på löpningen. Jag skaffade mig en Garmin-klocka för att få bättre koll på mina olika löprundor. Jag började bli sugen på att anmäla mig till ett lopp. Då jag (sedan 1997) bor i San Diego, Kalifornien, så är utbudet stort året om.

Här firade vi ju Thanksgiving Day i torsdags vilket innebar att ett flertal lopp gick av stapeln. Jag kände mig redo för ett 5 km-lopp och anmälde mig till Father Joe's Thanksgiving Day 5K vilket ägde rum i Balboa Park nära downtown San Diego. Solen sken med en klarblå himmel då starten gick klockan 8 på morgonen. Jag kände inte till banan innan, men förstod snabbt att den skulle i stort sett vara platt. Trots att loppet tituleras 5 km så visade markeringarna mile 1, mile 2 osv. Tur att man har litet koll på dessa stenåldersmått för sin löp-planering. Jag lyckades hålla ganska jämnt tempo runt hela banan. Mot slutet tyckte jag mig bli omsprungen av fler än jag ville. Det enda mål jag hade var egentligen sub-30. Därför blev jag jätteglad när jag hann se 26 någonting på målklockan. Då resultaten senare kom upp på websidan visade det sig att min chip-tid var 25:31 – personligt rekord!!! Och detta trots (eller tack vare?) MS-diagnos...