Angående långpass så har jag insett att det här med att springa riktigt långt inte är något som passar mig. Jag tycker det är mysigt men min kropp är inte gjord för detta känner jag. Målet att springa en mara under 3 timmar har dock länge varit en dröm och jag tänkte att satsningen jag nu gjort inför Köpenhamn kommer vara mitt enda försök att fixa detta annars får det vara. Mer tid och energi på löpningen än vad jag lagt i vinter funkar inte då det sliter för mycket på mig. Går det inte att fixa 3 timmar i Köpenhamn kommer jag inte göra fler försök.
Känns lite vemodigt men samtidigt ska det bli roligt att lägga om träningen efter Köpenhamn och sätta upp lite andra mål som kanske kan passa mig bättre? Jag har en del idéer jag funderar på och även min blogg kommer det säkert hända något med. Nu ska jag dock fokusera på marathon för jag har inte gett upp att fixa den där drömtiden och jag kommer ge allt i Köpenhamn!
11 kommentarer:
Det ska bli kul att se vad du sätter upp för målsättningar och vilka förändringar du gör efter maran! Jag menar, du är ju redan så snabb!!
De allra längsta långpassen roar ju inte mig heller så mycket, långtråkigt och svårt att hinna med dem. I år har det funkat ganska bra ändå då jag unnat mig några lediga dagar och tränat då, utan stress! Jag tog ju årets mara som en skoj grej utan krav först men nu har det ju ändrats till att satsa på sub3 men efter det här står jag nog över Stockholm marathon framöver igen tills suget återvänder. Däremot skulle en utlandsmara locka mig, främst för upplevelsen, både Berlin, Boston, Chicago eller New York lockar, presterar jag normalt 2/6 så kvalificerar jag mig ju till Boston med marginal!
Jag tycker mer om tanken att springa långt än att fakstiskt göra det. Tanken på långpass, marathon och ett eller annat ultralopp lockar ibland, men jag har insett att det bara är i tanken :D
Jag trivs på milen och halvmara, då får jag både uthållighet och snabbthet.
Min kropp skulle inte palla marathon ändå, så det är ju tur att jag nöjer mig med milen :)
Förändring "bara" hoppas jag? Inte sluta blogga väl? :-(
Staffan - Jag vet inte vad det är med mig och långpassen men jag har aldrig riktigt fastnat för dom speciellt inte när jag springer själv. Under vintern har jag därför försökt köra dom ihop med andra vilket hjälp mig.
Kul att du funderar på maror i utlandet, det slår mig att jag nästan glömt bort att jag själv är anmäld till New York i år. Hoppas du kan kvala till Boston! Verkar grymt!
Sara - Långpass och annat får nog förpassas till tanken här också då inte min kropp verkar gilla detta. Har tränat hårt för maran i vinter men det har nog snarare brutit ner mig än gjort mig uthålligare. Lite surt men nu är jag lite klokare ;)
Västgötskan - Startade egentligen denna bloggen som en träningsdagbok inför New York Marathon 2009 och hade tänkt sluta blogga efter det. Nu handlar bloggen om en massa annat än vad jag först tänkt så som min sjukdom och barnlöshet/adoption. Känner mig också lite tjatig här emellanåt så jag får se hur jag gör med allt. Något måste förändras framöver men jag kommer nog inte lägga ner bloggandet.
Det är lite läskigt med marathon, det är ett så stort mål för säsongen för de som satsar ordentligt på det. Har aldrig sprungit en mara själv, så jag kan ju bara tänka mig... Och tänk så mkt som kan gå fel! Magen, energinivån, skador eyc. Hehe. Jag skulle vara sjukt nervig, men du har väl sprungit ett par maror? Skönt i alla fall att du är klar med den tunga träningen:)
Jag är nog lite tvärtom... Jag älskar långpass över allt annat. Orkar exempelvis inte ens ta mig till tävlingar som är under halvmarathon, då jag inte ser tjusningen i att springa så "kort". Sen spelar det mig noll roll vad för tid jag egentligen får på långdistanserna. Visst är drömmen om att någongång springa en mara under 3 timmar där, men oavsett om jag klarar det eller inte kommer jag nog aldrig sluta springa långt. Ju längre desto bättre är min hjärna inställd på. Misstänker att det beror på att det ger mer utmaning just för att så mycket kan gå fel, precis som Lisa skrev. Men alla är vi olika, och tur är väl det! För usch vad mycket onödig konkurrens det hade blivit om klubbrekordet annars!;-)
Lisa - Det är verkligen ett tufft och häftigt mål att springa en mara, speceillt om man dessutom har en tid att jaga. Jag har sprungit två maror innan och är egentligen inte så van vid det här med marathon. fast nervös är jag inte och inte heller rädd för att misslyckas trots att där finns vissa orosmoment. Önskar att formen hade varit bättre inför Kph men annars känns allt kanon och jag har ingenting att förlora vilket gör mig väldigt lugn :)
Elin - Tycker ni är coola som gillar att springa sådär grymme-långt! Ni har nog andra nervbanor i huvudet än vad jag har ;)
Gillar din slutkläm! :)))
Jag tror mer på avsaknad av nervbanor;-)!
Haha! Det är så det ligger till!? ;)
Jag börjar fundera... Det sägs ju att efter 6 timmars löpning så är det bara huvudet kvar som skall ta en i mål. Har man då inga nervbanor som är smarta nog att beordra en att sluta, så är det mycket enklare att fortsätta. Varav ultralöpare nog inte har några nervbanor alls;)
Jag trodde lobotomi var förbjudet idag! ;)
Underar hur fort och långt man kunde sprungit om man kunde stänga av den där delen av hjärnan som får en att mesa?
Kroppen klarar ju så mycket mer!
Skicka en kommentar