20/9 Lite sliten

Det känns lite som att jag festat i 3 dagar efter gårdagens urladdning. Jag tog också min bromsmedicin efter loppet igår och det var nog inte så lyckat när kroppen var körd i botten. Sov konstigt hela natten, kroppen ville sova men gick på högvarv ändå, jobbig känsla. Det har dock blivit bättre under dagen. Har varit inne och ätit en god brunch på Retro i stora staden. Sedan har det blivit rodelläge i solstolen ute på trädäcket, börjar så smått bli människa igen nu. Humöret har det dock inte varit något fel på. Jag är så förbannat nöjd med gårdagen och även om jag känner mig mörbultad så har jag inte ont någonstans vilket också glädjer mig.

Lite mer om loppet.......

Förra året startade jag längst bak i fältet men detta året siktade jag ju lite högre så jag ställde mig i mitten. Starten gick och som vanligt skulle alla vara först och drog på ordentligt. Själv så höll jag mig ganska lugn den första kilometern innan jag började växla upp. Min arbetspuls på en halvmara brukar vara ca 165-168 men den var jag inte uppe i än så jag började gasa på och kroppen sa bara , ja ja JAA!!! Jag la mig på ett 4:10 tempo och började dra om lite folk, loppet började sprida ut sig och jag kom in i ett skönt flyt. Jag tänkte på Staffans tips om att fokusera på andningen och steget och det kändes underbart. Fortfarande så var jag inte uppe i rätt puls, låg på 162 och ökade lite till så jag kom upp på 165. Nu var jag nere på ett 4:00 tempo och det gick riktigt lätt och skönt.

Nu fick jag en underbar känsla i kroppen. Sprang om ännu mer löpare till skön musik i iPoden. Jag sprang och smålog och fick rysningar längs ryggraden för det var bara så skönt. Flytet fortsatte och första milen avverkades på 42:50. Nu började benen bli lite trötta så jag beslöt mig för att ändra löpstilen lite. Under ca 1km började jag rulla mer över foten och gjorde hälisättningar. Detta var riktigt lyckat för när jag tog vid min riktiga löpstil igen så var mina muskler tillbaka med ny energi. Drog i mig en Squeezy och fortsatte springa förbi folk. Nu sprang jag helt ensam under någon kilometer i ett bekvämt 4:30 tempo.

Vem där?

Efter ett tag hörde jag ett flåsade i ryggen. Det var en spanjor som kom springande på lätta ben. Han öste förbi mig lätt och jag fattade ingenting. Det hade börjat bli lite jobbigt för mig vid det här laget men tanken slog mig att om jag skulle ta och hänga på den här killen så skulle jag kunna få till en riktigt bra tid. Växlade upp igen och nu låg jag på 170 i puls vilket var lite högt för mig. Jag lyckades ändå hänga på honom fram till 19,5km och då tog det stop. Det fanns inget mer i kroppen och jag ville bara stanna. Jag kom ner på ett 5:30 tempo under några hundra meter och var helt slut.

Jag försökte peppa mig själv och började heja på folk från 5km loppet som jag sprang förbi bara för att inte tänka på hur slut jag var. Sedan fick jag syn på skylten där det stod att det var 1km kvar. Vet inte vad som hände men jag såg att jag fortfarande hade chans på en bra tid och öste på i ett 4:20 tempo igen. Det var som att springa i eld men nu jäklar skulle jag i mål. Metallicas "Bleeding Me" tillsammans med San Franciscos symfoniorkester öste på i iPoden och den passade perfekt för mig just då. Med horn i pannan fick jag syn på spanjoren igen och ställde in siktet på honom. Jag ska bara förbi honom innan målet kommer, det är det enda som betyder något nu tänkte jag. Jag kom ifatt och gick i mål 7 sekunder före honom och det var bara så skönt.

Tiden blev som sagt 1:33:08 och det var bara 12 löpare av dom 141 som kom före mig. Det stod igår att jag kom på en 12:plats men någon måste sprungit om mig i natt för idag står det 13:e.

Idag är det exakt 6 veckor till starten i New York. Detta betyder att jag har ytterliggare 6 veckor att vässa formen tills dess. Det börjar kännas att 3:30 skulle kunna vara möjligt :)