Igår skulle jag upp och springa Lidingöloppet. Jag hade dagarna innan haft lite känningar i mitt ena knä vilket oroade mig. Det blev inte bättre av att jag på fredagskvällen började känna mig förkyld och lite täppt.
Jag vaknade 03:30 för att hinna upp till starten i Stockholm. Det var inget roligt uppvaknande för mina bihålor hade nu svullnat igen helt. Tog mig ner och åt troget min gröt medan jag funderade på att helt enkelt lämna skorna hemma för att åka upp utan att springa. Jag skulle åka med en kompis som också skulle springa så att stanna hemma helt var inget alternativ. Förnuftet sa mig helt enkelt att jag bara skulle skita i detta för en förkylning ska man ha stor respekt för i samband med min sjukdom. Immunförsvaret kan flippa ut och ställa till det ordentligt i kroppen.
Efter diverse huvudbry och Otrivinspray tog jag ändå med mig skorna och åkte iväg till Kävlinge för att möta upp med min löparkompis. Vi hade en bra resa upp och kom fram i god tid. Bihålorna hade släppt lite och jag bytte om till löparkläder, någonstans fanns det en vilja att springa trots allt. Hämtade ut nummerlappen och promenerade upp till starten. Det kändes inte riktigt bra nu heller. Lite yr och kallsvettig började jag ändå värma upp. Jag startade i sista gruppen och kände mig ganska miserabel. Det här skulle ju vara ett trevligt lopp och jag ville bara hem.
Starten gick och min plan var att hålla pulsen låg för att inte överanstränga mig och blev det konstigheter i kroppen skulle jag bryta loppet. Fick igång kroppen efter någon kilometer och då hittade jag helt plötsligt känslan. Jag började växla upp och öste förbi folk. Näsan rann så jag sprang och snöt mig hela tiden med en bit papper jag fått av en korvgubbe vid starten.
Kilometrarna rullade på och det kändes bättre och bättre. Det var trångt och jäkligt men nu ville jag ju springa om folk. Körde på i omkörningsfilen och självförtroendet växte och växte. Det gick ju bra trots allt, jag svettades dock enormt så jag var noga med att fylla på vätska vid varje tillfälle.
Backarna kom och jag bara fortsatte ösa på och sprang om folk. Blev lite irriterad i utförslöpen när jag ville dra på för det tog bara stop hela tiden då folk höll på att bromsa sig ner för backarna med dom här förbannade stämstegen. Detta resulterade i att jag fick ta många turer ut i skogen för att hålla farten uppe. Lite läskigt med tanke på alla rötter, stubbar och stenar. Jag såg också många otäcka fall när andra löpare trampade fel så jag fokuserade verkligen blicken på var jag satte fötterna.
Första 20km gick riktigt lätt och efter ett tag kom jag fram till den ökända Aborrbacken. Jag dundrade upp för den i ganska bra tempo och klappade mig själv på axeln för alla benpass jag kört på gymmet. Här fick verkligen vader och lår jobba och det var en skön känsla.
Det fortsatte rulla på och när det var 2km kvar kom ett riktigt as till backe. Jag lackade ur lite när jag såg den för jag trodde att det var slut med backarna. Det gav mig dock gott om bränsle att ta mig upp för den och jag drog också den i helt ok tempo. Uppe på backen såg det ut som ett mindre slagfält. Det låg folk i skogen till höger och vänster med kramp och skador. Själv kände jag att mina ben nu var ganska slut. Vaderna började krampa så jag försökte slappna av och bara rulla på. Det funkade och jag kom fram till sista kilometern med ny energi.
Nu gick det lätt och när jag kom fram till det breda fina upploppet fick jag till en bra spurt. Jag såg en kille med hyffsat tempo längre fram som jag tog sikte på. Drog förbi honom och till min lycka så svarade han på mitt ryck och sprang om mig igen. Jag hade dock lite till att ge så jag spöade honom strax innan målet. Det kändes bra, jag älskar spurta!!!
När jag kom i mål släppte en massa spänningar och jag satte mig ner och började skratta. Jag konstaterade hade det är fantastiskt vad man kan göra med kroppen trots allt. Mitt huvud dunkade och bihålorna brände med det gjorde absolut inget nu. Snytpappret jag fått av korvgubben hade jag fortfarande i handen, det var ingen trevlig syn.
Jag klockades på 2:41:04. Tiden säger mig inte så mycket men jag är väldigt stolt över min prestation. Jag har aldrig sprungit så långt som 30km innan och det gick ju bra trots allt, mina knä fixade också alla backarna galant. Hade jag varit frisk och kunnat seeda in mig i en bättre startgrupp kunde jag nog fått en bättre tid. Nu var det ju heller ingen "seriös" satsning jag gjorde utan jag tog det mer som en genomkörare inför NY. Jag kan nog konstatera att jag snart börjar närma mig maratonform......lite träning till bara så ska det nog gå vägen.
Jag vaknade 03:30 för att hinna upp till starten i Stockholm. Det var inget roligt uppvaknande för mina bihålor hade nu svullnat igen helt. Tog mig ner och åt troget min gröt medan jag funderade på att helt enkelt lämna skorna hemma för att åka upp utan att springa. Jag skulle åka med en kompis som också skulle springa så att stanna hemma helt var inget alternativ. Förnuftet sa mig helt enkelt att jag bara skulle skita i detta för en förkylning ska man ha stor respekt för i samband med min sjukdom. Immunförsvaret kan flippa ut och ställa till det ordentligt i kroppen.
Efter diverse huvudbry och Otrivinspray tog jag ändå med mig skorna och åkte iväg till Kävlinge för att möta upp med min löparkompis. Vi hade en bra resa upp och kom fram i god tid. Bihålorna hade släppt lite och jag bytte om till löparkläder, någonstans fanns det en vilja att springa trots allt. Hämtade ut nummerlappen och promenerade upp till starten. Det kändes inte riktigt bra nu heller. Lite yr och kallsvettig började jag ändå värma upp. Jag startade i sista gruppen och kände mig ganska miserabel. Det här skulle ju vara ett trevligt lopp och jag ville bara hem.
Starten gick och min plan var att hålla pulsen låg för att inte överanstränga mig och blev det konstigheter i kroppen skulle jag bryta loppet. Fick igång kroppen efter någon kilometer och då hittade jag helt plötsligt känslan. Jag började växla upp och öste förbi folk. Näsan rann så jag sprang och snöt mig hela tiden med en bit papper jag fått av en korvgubbe vid starten.
Kilometrarna rullade på och det kändes bättre och bättre. Det var trångt och jäkligt men nu ville jag ju springa om folk. Körde på i omkörningsfilen och självförtroendet växte och växte. Det gick ju bra trots allt, jag svettades dock enormt så jag var noga med att fylla på vätska vid varje tillfälle.
Backarna kom och jag bara fortsatte ösa på och sprang om folk. Blev lite irriterad i utförslöpen när jag ville dra på för det tog bara stop hela tiden då folk höll på att bromsa sig ner för backarna med dom här förbannade stämstegen. Detta resulterade i att jag fick ta många turer ut i skogen för att hålla farten uppe. Lite läskigt med tanke på alla rötter, stubbar och stenar. Jag såg också många otäcka fall när andra löpare trampade fel så jag fokuserade verkligen blicken på var jag satte fötterna.
Första 20km gick riktigt lätt och efter ett tag kom jag fram till den ökända Aborrbacken. Jag dundrade upp för den i ganska bra tempo och klappade mig själv på axeln för alla benpass jag kört på gymmet. Här fick verkligen vader och lår jobba och det var en skön känsla.
Det fortsatte rulla på och när det var 2km kvar kom ett riktigt as till backe. Jag lackade ur lite när jag såg den för jag trodde att det var slut med backarna. Det gav mig dock gott om bränsle att ta mig upp för den och jag drog också den i helt ok tempo. Uppe på backen såg det ut som ett mindre slagfält. Det låg folk i skogen till höger och vänster med kramp och skador. Själv kände jag att mina ben nu var ganska slut. Vaderna började krampa så jag försökte slappna av och bara rulla på. Det funkade och jag kom fram till sista kilometern med ny energi.
Nu gick det lätt och när jag kom fram till det breda fina upploppet fick jag till en bra spurt. Jag såg en kille med hyffsat tempo längre fram som jag tog sikte på. Drog förbi honom och till min lycka så svarade han på mitt ryck och sprang om mig igen. Jag hade dock lite till att ge så jag spöade honom strax innan målet. Det kändes bra, jag älskar spurta!!!
När jag kom i mål släppte en massa spänningar och jag satte mig ner och började skratta. Jag konstaterade hade det är fantastiskt vad man kan göra med kroppen trots allt. Mitt huvud dunkade och bihålorna brände med det gjorde absolut inget nu. Snytpappret jag fått av korvgubben hade jag fortfarande i handen, det var ingen trevlig syn.
Jag klockades på 2:41:04. Tiden säger mig inte så mycket men jag är väldigt stolt över min prestation. Jag har aldrig sprungit så långt som 30km innan och det gick ju bra trots allt, mina knä fixade också alla backarna galant. Hade jag varit frisk och kunnat seeda in mig i en bättre startgrupp kunde jag nog fått en bättre tid. Nu var det ju heller ingen "seriös" satsning jag gjorde utan jag tog det mer som en genomkörare inför NY. Jag kan nog konstatera att jag snart börjar närma mig maratonform......lite träning till bara så ska det nog gå vägen.
Vi får väl göra en ny satsning 2010?
6 kommentarer:
Väldigt bra prestation med tanke på oddsen... ja inte bara väldigt bra; utmärkt prestation. Och skönt att känna att du klarade backarna så bra, och är laddad för att köra igen nästa år!
Jättebra jobbat trots snorig näsa!!! Förstår precis din känsla över backen där 2 km återstår! Den är värre än hela världens abborrbackar tillsammans :)
Tiden säger DIG inte mycket men med start i grupp 9 så är den jättebra med tanke på all trängsel och omspringningar du måste ha upplevt typ hela loppet. Nästa år får du nog starta i grupp 3 och kommer kunna springa mer "ostört".
Ett tips är att försöka seeda in dig i grupp 2 så är det klippt och klart: en tid under 1:30!
Utan att veta hur fritt och ostört man kan springa i NY så tror jag med tanke på dina imponerande tider på milen och halvmaran att du når ditt mål med en tid under 3:30. En Brasklapp dock: Ett marathon är en helt annan sak och eftersom det ät ditt första så kan man behöva ett eller två för att lära sig att behärska distansen.
LYCKA till i NY!!!
Snorkfröken - Tack! Bra jobbat själv! Jag ser redan fram emot nästa år :)
Anna - Tack ska du ha! Den där backen var tuff och den blev nog ännu jobbigare för dom som kom efter mig. Det blev nämligen "snor"halt efter att jag sprungit där ;)
Kalle - Tusen tack! Tack för bra tips också. Nästa år blir det seedning och en riktig satsning på Lidingö, nu har jag ju fått en tid att gå på :). I NY har jag som tur är lyckats seeda in mig på 3:30 så det bör flyta på bra hoppas jag.
Grattis till väl genomfört lopp! Jisses vilken prestation.
Tack för grattishälsningen! :)
Tack själv Bumbi!! Angående prestation så tycker jag att alla som tar sig igenom den där banan är hjältar.
Skicka en kommentar