15/6 Jag spekulerar

När jag fick min diagnos sökte jag all information jag kunde om träning och nervsystemet. Hittade en massa intressant som gjorde att jag förstod vikten av träning. Problemet med MS är att sjukdomen bryter ner det skyddande höljet runt nervbanorna som heter myelin. Detta gör att det blir signalproblem och kroppens funktioner blir drabbade.

Jag läste att man hos elitidrottare kunde se ett tjockare hölje av myelin och att nervbanorna är som motorvägar hos personer som är tränade. Just detta fastande väldigt mycket för, när jag dessutom läste om alla andra häftiga mekanismer som fysisk aktivitet sätter igång så var det inget snack. Träning är det som gäller, jag måste se till att komma i form! Jag slog då två flugor i samma smäll då det också var bästa terapin att aktivt kunna ge sjukdomen en match.

Jag tror inte att min träning nödvändigtvis behöver minska attackerna från min sjukdom men jag tror att jag klarar dom bättre. Får jag skador på nerver så finns det alltid en annan motorväg signalen kan ta. Jag får helt enkelt ett nätverk av motorvägar! När det gäller att minska attackerna sätter jag hoppet till min medicin som verkar ha bra effekt på mig. Det sägs att den ska bromsa ca 30% men det är bara ett snittvärde, det kan vara både högre och lägre. Hoppas själv på en bra bit över 50% ;)

Nu hade jag turen att få en snabb diagnos innan sjukdomen hann göra för mycket skada, många med MS kan inte träna så hårt som jag gör. Jag tror just att det gäller att träna riktigt hårt om man kan, visst gör all träning nytta men kan man så ska man utmana sig själv tycker jag. Efter vad jag läst så är det bara positivt att köra hårt bara man inte får problem med återhämtningen vilket är vanligt vid MS.

Själv hade jag lite problem i början när jag drog igång min träning, gick ibland över "gränsen" och när jag kom hem från gymmet däckade jag och mådde dåligt. Misströstade dock inte för jag märkte att jag hela tiden höjde ribban för vad jag klarade av. Detta gav enormt med motivation och vikterna på gymmet blev bara lättare och lättare medan jag tålde mer och mer. Idag tänker jag inte ens på den där "gränsen", nu kan jag köra på max utan problem, med undantag för Stockholm Marathon dock. Det var precis vad jag tålde och lite mer därtill ! Nu gör jag ju inte detta varje dag ;)

Det har nyligen kommit ganska omkullkastande teorier att MS inte är någon neurologisk sjukdom utan en vaskulär sjukdom . Förträngningar i venerna upp till huvudet orsakar fel i cirkulationen som gör att det bildas "järn-slagg" i hjärnan som tros trigga dom här inflammatoriska processerna. Runt om i världen utförs nu operationer och många säger sig må bättre av att fått "öppna upp" sina kärl. I Sverige väntar man dock på fler studier och bevis innan man går vidare. Klok eller oklokt? Detta tvistas det väldigt mycket om just nu, själv har jag ingen brådska men väntar med spänning på utgången av detta.



Den här teorin spär på det här med vikten av träning ytterligare tycker jag. Jag har ingen utbildning inom något av detta jag pratar om utan det är bara spekulationer. Skulle MS bero på kärlsvikt så kan det inte vara fel att träna hårt, tycker själv det sätter bra fart i kroppen och får igång cirkulationen vilket borde rensa ut lite skit ur kroppen.

Jag har nu haft min diagnos i lite över 2½ år och jag mår bara bättre och bättre. Många gånger får jag frågan varför jag alltid är så motiverad med min träning? Det jag nu precis skrivit om är tillräckligt för mig att alltid hitta motivation. Visst är det sporrande med marathon och annat men jag tränar för "livet" vilket alla egentligen borde göra. Skillnaden är att jag hela tiden har en sjukdom som sparkar mig i baken och den sparkar riktigt hårt!