Stockholm Marathon 2010

Jag kom till Östermalms IP i god tid på morgonen och allt kändes toppen. Vädret kunde inte bli bättre och jag hade ett stort lugn i kroppen inför tävlingen. Hade redan planen klar över hur jag skulle lägga upp loppet. Det var en för mig tuff plan och jag fick samla ganska mycket mod innan jag bestämde mig för att göra detta. Nu på tävlingsdagen var jag dock inte nervös, planen var ju spikad sedan innan.

Planen var att gå på puls och lägga mig på 155bpm för att se hur långt det skulle hålla. 155bpm är en bra puls som jag kan jobba länge på och ger mig ett ganska högt tempo på runt 4:10 min/km. Jag visste att detta skulle bli tufft men jag hade ju tränat efter 3-timmarsprogrammet och ville göra ett försök, skulle detta hålla hela vägen blev det ju en tid på runt 3 timmar. Även om det inte skulle hålla fick jag ändå en bra utgång att fixa 3:15 som var mitt mål. Det fanns också en stor risk att det skulle gå helt åt skogen men den risken var jag beredd att ta.

Innan loppet träffade jag en massa bloggare som gav något enormt med energi. Det var Staffan, Ingmarie, Annelie, Andréa, Janne, Magnus, Steffe, Anders och Sofie. Det var trevligt att få träffa alla härliga människor och jag skulle säkert kunna skriva ett långt inlägg om bara detta.

Pratade mycket med Staffan innan loppet och vi ställde upp tillsammans ute i startfållan. Skönt att ha någon att prata med innan starten så man inte blev sådär tokladdad. Vi gav varandra en ordentlig high five "Nu fixar vi detta!!!" Starten gick och vi drog iväg enligt våra helt olika upplägg.

Det var ganska trångt men jag hittade ändå ett bra flyt, blev förvånad över hur tyst det var. Jag hörde bara en massa flåsande och tusentals fötter som slog mot marken, en annorlunda känsla som berodde på att jag för första gången körde utan min iPod. Det tog ett tag innan jag fattade detta.... hoho?! ;)

Första 5km snittade jag 4:11 och pulsen var inte ens uppe i 155bpm. Allt flöt på som det skulle, jag hade en flaska med sportdryck i vardera handen för att slippa strulet och trängseln vid de första vätskestationerna. Det visade sig vara ett smart drag och jag sprang lätt förbi.


Även om allt gick toppen så hade jag lite svårt att hitta glädjen i löpningen, mitt huvud var någon annanstans. Vet inte om jag förväntat mig en häftigare upplevelse av att äntligen få springa loppet jag tränat hårt för. Jag brukar alltid få en kick när jag springer tävling men den kom aldrig.

Västerbron kom och det var inga problem där heller, drog den i ett 4:25 tempo uppför och rullade på fint nedför, hade koll på pulsen hela vägen. Milen passerades sedan på 42:05 helt enligt planen det också. Fortsatte springa lätt längs Norrmälarstrand där jag kom förbi Anders som jag skrek "Heja Värmland" till.

Sprang förbi Stadshuset och upp till Stationen där mina problem började. Min kropp kändes redan seg och huvudet hade fortfarande inte vaknat till liv. Vad är nu detta? Tappade tempo och pulsen sjönk under 150 så det var bara att trycka på igen. Känslan blev värre och jag började bli lite rädd. Ska jag behöva plocka fram pannbenet redan nu?

Började ta fram alla mentala trick jag hade men inget funkade. Vid 16km kom jag förbi min egen hejaklack med min fru och mina föräldrar. Det gav en ordentlig kick precis när jag som bäst behövde det. Hittade att skönt driv igen som räckte ut till det förbannade Gärdet. Jag kommer drömma löparmardrömmar om detta stället!

Gärdet är som Mordor med Kaknästornet i mitten där Saurons onda öga sitter högst upp. Oj vad jag fick lida här ute!
Prickar in halvmaran helt enligt planen på 1:30:28, en tid som är över 3min bättre än mitt pers på halvmaran från förra året. Borde vara glad över att kunna sätta denna tiden under en helmara men icke. Det känns inte bra och jag blir tröttare och tröttare.

Jag går nog in i alla mentala fällor som finns och håller på att bryta ihop helt, låter löjligt nu i efterhand men det var bara så jäkla tufft. Gärdet ville aldrig ta slut heller, jag bara trampade vatten och det kändes som jag skulle hamna ute på Lidingö.

Kommer långt om länge över till Djurgården,vid vätskestationen på 25km har jag fått nog och stannar. Kroppen skriker, huvudet bankar och allt är ett enda mörker, NU BRYTER JAG!!!

Tar mig 2 koppar sportdryck och börjar stretcha vaderna mot en trottoarkant. Känner mig helt hopplös och vet inte vad jag ska ta mig till. Står och funderar under 1 minut över hur jag ska göra. Tittar på klockan och peppar mig lite med att det "bara" är 17km kvar. Funderar och funderar...

-Jag har ju tränat för detta! Hur kan det kännas så här efter 25km?

Funderar vidare och då kommer en ännu hemskare tanke. Fixar jag inte 3:15 nu måste jag utsätta mig för detta ännu en gång, just då lät detta ännu värre än att bryta loppet. En text jag läst på Annas blogg ploppade också upp från ingenstans "Pain is temporary quitting lasts forever"

Visst ska man bryta om man är skadad eller nåt men jag var hel och hade inte ens en blåsa eller skav någonstans, min sjukdom kunde jag heller inte skylla på. Jag var bara en stor mespropp!!! Det är marathon och det SKA vara jobbigt!!! Det ska gå att fixa detta, DET SKA GÅ!!!!

Bestämde mig för att börja om helt och se sista 17km som ett eget lopp. Jag kopplade bort mitt förbannade huvud och satsade bara på att springa med styrka och teknik, steg för steg. Fick igång maskineriet igen och stretchen jag kört under pausen hade gjort benen betydligt piggare.

Fixar Djurgården och kommer ut med lätta steg på Strandvägen, löpningen går fint igen. Jag kommer ikapp en Linnéa-löpare som jag känner igen från Mias blogg, tror han heter Ken. Plötsligt springer en äldre dam ikapp oss från publiken, ett riktigt krutpaket som skriker en massa saker till honom. Hon låter duktigt taggad och jag tar också åt mig av varenda ord trots att jag inte vet vad det handlar om. Sedan avslutar hon med en ordentlig ryggdunk som är hård nog att räcka åt mig med.

Ramlade över denna bilden av en slump efter att jag var klar med berättelsen. Ken hade kommenterat en väns inlägg på facebook. Det var ju "Ken från Strandvägen" och jag var med på hans profilbild, bilden är från Strandvägen och jag ligger snett bakom.
Lustigt sammanträffande och nästan lite läskigt. Tack för lån av bild Ken och hälsa din grymma mamma!

För första gången känner jag mig nu stark och glädjen i löpningen finns där. Tar en energibar i farten som jag sköljer ner med lite sportdryck vid Dramaten. Kommer förbi Norrmalmstorg där jag hör ett VRÅL från vänstersidan, det är Ingmarie som skriker mitt namn. YEAH!!! Vilken kick det gav!!!

Energin räckte hela vägen förbi Kungsträdgården, Skeppsbron och enda ner i tunneln vid slussen, passerade 30km på 2:12:14 och det såg bra ut. När jag kommer ut på Södermälarstrand kommer nästa dipp, det går tungt igen. Löpare springer förbi mig och jag tappar puls, mitt huvud börjar tänka igen vilket inte är något bra tecken. Fler löpare springer förbi och bland dom kommer två fubbickar som kör loppet ihop.


En mitt-refug med vägskyltar kommer mot oss och dom stänger min löpväg så jag tvingas upp på den trots att det finns gott om plats för oss alla. Tänker att det är en tillfällighet men vid nästa refug gör dom samma sak igen och jag tappar rytmen helt. Jag svär högt några gånger och jag ser på dom att det var medvetet. Detta gav mig tändvätska och jag drog förbi dom, såg dom aldrig igen heller.

Jag kom bort till Västerbron för andra gången, sprang igenom duschen på klacken upp till bron. Drog några high fives och kände en skön svalkande vind komma mot mig. Sprang på uppför i ett lugnt 5:20 tempo för att inte offra för mycket energi, jag stärktes av att många fick det för tufft och började promenera. Utför var det heller inga problem och jag rycktes med av några sjungande spanjorer, fattar inte var dom får energi till sång i detta skedet av ett marathon?
Nu funderade jag också på var min vän Staffan höll hus? Vi hade ju samma målsättning men helt olika upplägg, han borde snart vara ifatt om allt gick enligt planen?

35km passeras på 2:36:32 längs Norrmälarstrand och jag börjar räkna på hur jag ska lägga upp sista biten av loppet. Ser till min glädje att jag nästan kan gå ner på ett 5:30 tempo och ändå fixa 3:15, underbart!!! Det är tufft och går tungt men det ser bra ut så jag bestämmer mig för att säkra och inte ta några risker att gå in i väggen eller annat skit.

Jag lägger mig i ett tempo strax under 5:00 och bestämmer mig för att försöka hålla detta loppet ut. Varje kilometer jag nu lyckas hålla under 5:00 blir en liten seger och marginalen till 3:15 blir allt större. Blir glad och börjar öka på lite genom att ta ut steget, då slår lårmuskeln nästan en knut på sig själv. Springer och haltar ca 100m och tänker att det där var riktigt nära att det gick rent åt skogen. LUGNT OCH FINT NU DANIEL!!!

Kommer förbi T-Centralen och har full koll på läget igen när jag hör en välbekant röst bakom mig. Det är STAFFAN!!! Han säger några peppande ord och jag berättar att vi har fina tider på gång, som om inte Staffan redan har koll på detta?....hoho!!??

Han frågar om jag ska hänga på men jag varken kan eller vågar då jag antagligen skulle få värsta krampen. Staffan är sitt mantra personifierad, han är verkligen SNABB-STARK-LÄTT och jag skriker det efter honom för att spä på lite extra. Härligt att se och det gladde mig för jag visste att han skulle fixa sitt mål.

Nu rullade allt på fint men jag började bli lite orolig om jag verkligen hade koll på tiden? Funderade på att titta bakom mig ifall farthållaren med 3:15 ballongen höll på att komma ifatt. Staffan hade berättat för mig innan loppet hur den retfullt seglat förbi honom på Västerbron förra året. Detta hade varit en mardröm just i detta läget då jag inte haft något att svara med!!! Bestämde mig för att inte titta bakåt och bara blicka framåt, såg en "officiell" klocka som lugnade mina nerver. Jag hade koll på tiden!

40km passeringen kom på 3:00:59 och min plan hade funkat, snittet på sista 5km låg strax under 5:00 tempo. Nu fanns det inget som kunde stoppa mig! Löpare runt om mig började stanna men jag hade kraft och gav mig själv ännu mer energi genom att dunka lite uppgivna löpare i ryggen medan jag gav några peppande ord.

Då hör jag det där VRÅLET igen!!! Ja jäklar!!! Det är Ingmarie som står vid 41km och hejar på för fullt. Fantastiskt tänker jag och funderar över hur den här strålande människan kan vara överallt?

Nu var det riktigt roligt att springa och målet hade jag som i en ask. Sista motlutet på Sturegatan blev en baggis och jag såg äntligen Stadion framför mig. Höll igen lite på tempot och samlade kraft för en spurt inne på löparbanorna. Kommer in på dom fina löparbanorna och det mjuka underlaget är en fröjd att springa på efter 42km på asfalt.

Drar på för fullt och springer om löpare för löpare, tar ytterspår i svängen och drar förbi några till. Knyter handen hårt när jag ser målet och klockan framför mig. JAG HAR FIXAT DET!!!

Vid målgången står Staffan och vi ger varandra en stor kram, det känns som jag ska explodera för kroppen är helt slut men glädjen tar överhand. Jag har persat med över 26min på 7 månader och fixat mitt mål med god marginal, tiden blev 3:12:10. Så jäkla häftigt och känslan är svår att beskriva.

Att Staffan också fixade sitt mål och mer där till spädde på det hela, har följt honom under hela hans träning och vet att han precis som mig jobbat hårt för detta. Måste lägga in en liten tillbakablick från kommentarerna till ett inlägg i höstas.

Staffan: Daniel, vill komplettera min kommentar med att jag förbättrade mig 18 minuter mellan marathon nr 1(3:41 vs 3:23) och 2, så visst kan du klara av att förbättra dig 23 minuter!!

Jag förslår följande: Du har nog starkare pannben än jag så vid Västerbon på andra varvet kommer du ifatt mig (eftersom jag gått ut lite för fort ,precis som förra året) och därifrån peppar vi varandra och växelkör och kommer i mål på 3:14:45, OK?? :-)

Daniel: Låter bra med 18min och hoppfullt för mig =) Skadar jag mig inte på vägen så borde det ju gå ;)
Bra förslag där!! Hittar vi varandra så hjälps vi åt att dra så fixar vi det!! =) Ditt mål är väl också sub 3:15 som jag förstått det?

Staffan: Kanon :-) deal! Håll utkik efter startnummer 890, förmodligen i startgrupp C. Vi har ju lite tid på oss att bestämma detaljerna, ha ha!

Daniel: Då har vi en pakt!! ;)

Vi fixade det!!!

Epilog

Efter loppet satte vi oss ner inne på Östermalms IP, hela stället gungade för mig och jag mådde riktigt dåligt. Jätteglad men orolig för det var lite obehagligt, funderade på att uppsöka sjuktältet men jag hade ju sällskap så jag kände mig trygg. Fick i mig lite näring och det lossnade bit för bit.

Hörde sedan en välbekant röst och det var Therese och Henrik som tittade förbi. Kul överraskning och Therese hade dessutom satt en kanontid på 2:48:19 som räckte till en 3:e plats bland svenskorna. Ännu mera glädje och detta rundade av hela äventyret på ett fint sätt.

Jag tog mig bort till vårt hotell och det gick bra, trots att allt gungade så var benen förhållandevis hela och fina. Njöt av "seger"känslan hela vägen och hejade fram lite löpare som hade det tufft på sista biten. Kom fram till hotellet och där satt min fru och mina föräldrar på uteserveringen. På bordet stod en stor kall öl som var min, oj vad gott det smakade!!!

-----------------------------------------------------------------------------------

Så här i efterhand kan jag sammanfatta loppet som väldigt lyckat trots att det blev en lite för tuff historia. Min plan funkade men jag är lite besviken på att jag vek ner mig så pass tidigt. Stolt ändå att jag lyckades ta mig tillbaka och jättenöjd över att ha fixat tiden. Hade jag brutit vid 25km så hade jag fortfarande haft "den där känslan" som jag hade då. Nu känns allt toppen istället och jag kan lägga detta bakom mig. Det kanske inte var "rätt dag" men jag fixade det trots allt. Jag skrev före loppet att detta skulle bli det tuffaste jag gjort och det var precis vad det blev.

Skickar ett stort tack till alla som stöttat mig under helgen.

TACK!!!!