Vilja och Klara!

För cirka 12 år sedan tog jag och min fru beslutet att vi ville skaffa barn då allt kändes helt rätt för detta. Det gick lätt och vi blev fort gravida men tyvärr blev det nästan lika fort ett missfall. Vi tog det inte så hårt då vi hade förstått att det är ganska mycket som måste stämma och att det skulle komma fler chanser.

Tiden gick och det kom inga fler chanser vilket gjorde att vi tog hjälp och blev utredda för eventuella fel på oss. Inget konkret fel hittades och vi fick rådet att bara slappna av så skulle det lösa sig med tiden. Tiden gick och gick men fortfarande hände inget och ca 8 år efter det här första missfallet kom vi med i en IVF behandling med stora förhoppningar.

På hösten 2007 var det dags för vårt första försök och detta är i samma veva som jag får mina första symptom på ms. När det är dags för dagen D har jag precis kommit hem från sjukhuset och ligger nere för räkning men vet inte att det är ms jag har då. På darriga ben tar jag mig upp på kliniken och bidrar med min lilla del i det hela varpå jag sedan kollapsar inne på avdelningen, jag är ganska envis!

Ambulans tillkallas och dom andra paren som sitter i väntrummet ser smått chockade ut när jag får lämna stället på bår. Min fru stannar kvar för behandlingen medan jag åker ner till mitt sjukhus där min "gamla" säng fortfarande är varm efter förra besöket. Jag blir inlagd i 3 dagar med kortisondropp för att få ner inflammationerna i huvudet och jag fattar inte riktigt vad som händer, allt är bara så rörigt!

Sedan kommer nästa smäll! Det visar sig att försöket inte lyckades trots alla ansträngningar vilket var väldigt ledsamt och som om det inte räckte får jag också min ms-diagnos. Vi fortsätter trots allt med IVF-försöken och efter min sorti första gången vet alla vem jag är, vi är överens om att det bara kan gå bättre här efter! Historien kring när jag fick åka ambulans från kliniken har också blivit en rolig grej och vi kan skratta åt det i efterhand.

Vi får nu rådet att verkligen se alla försök som ett blankt papper och vi gör 3 försök till i tät följd. Varje gång pendlar det mellan hopp och förtvivlan och det är riktigt jobbigt med varje misslyckande. Inget av försöken lyckas och vi har nu bara 1 försök kvar som vi helt enkelt inte orkar utföra då det blir väldigt definitivt ifall detta också skulle misslyckas. Dom försök vi har gjort har också tagit enormt på krafterna och vi orkar inte med ett till i detta läget.

Vi gör ett uppehåll och fortsätter hoppas att vi ska lyckas på egen hand, nu har jag också fått min diagnos vilket gör att fokuset blir lite annat. Fortfarande händer inget och vi börjar fundera på adoption trots att det ser lite svårt ut nu när jag har blivit sjuk. Vi träffar några socialsekreterare och går igenom lite saker, visst kan min diagnos vara ett litet hinder men det ska nog inte vara omöjligt. Det känns dock lite obekvämt för mig att sitta där och "försvara" mig och känslan av att mina framtidsutsikter ska utvärderas av läkare känns väldigt konstig. Det känns som dubbel olycka på något vis och jag blir lite frustrerad över detta, varför ska man behöva straffas dubbelt?!

I detta läget tränar jag också för fullt inför New York Marathon och känner mig starkare än någonsin. Jag säger också detta till socialsekreterarna i hopp om att det ska öka mina utsikter och för att dom ska förstå att jag är i bra form trots min ms. Dom höjer på ögonbrynen men jag vet inte om det är till min fördel eller om dom bara tror jag är tokig. Det känns som att allt man säger i det här läget kan feltolkas men känslan är ändå bra när vi lämnar stället.

Av någon anledning lägger vi adoptionen på is för vi har ju forfarande ett IVF-försök kvar. Vi samlar kraft för detta och det tar 2år från sista misslyckandet innan vi utför det. Allt känns helt rätt och till skillnad från dom andra gångerna vågar jag låta mig hoppas fullt ut denna gången. Jag är en positiv realist och brukar inte låta mig hoppas för mycket då jag vet att det finns risker och är rädd för att bli besviken när det misslyckas. Denna gången går vi verkligen "all-in" och vågar hoppas fullt ut! Allt känns bara så rätt!

Några veckor in i hormonbehandlingen skriver min fru ett inlägg på sin blogg med denna text.

Som två envisa och högljudda tvillingar ljuder de två orden i mitt huvud

Vilja & Klara

Det är två starka ord/namn som lyser klart och det känns helt rätt! Några veckor senare är det dags för den stora dagen och av 11 ägg överlever endast 2st. Vi får se dom på skärmen från mikroskopet och det känns häftigt, som två små stjärnor och vi kallar dom för Vilja och Klara. För att öka på våra chanser får vi tillbaka båda två och nu börjar den jobbiga väntat ifall kroppen ska acceptera eller stöta bort. Ett läget vi varit i förr och det är ännu mer påfrestande denna gången då det är vår sista chans.

Min fru skriver orden stort på vår svarta tavla och dom lyser fortfarande starkt och klart! En vecka senare händer det som inte får hända och det som hänt alla andra gånger. Vi blir förtvivlade ännu en gång och jag blir både arg och ledsen! Arg för att det inte alls känns rättvist och arg för att jag lät mig hoppas fullt ut denna gången, det gör riktigt ont långt in i själen och jag ångrar att vi gjorde det här sista försöket. Det är tufft när man inser att man aldrig ska kunna få några egna barn trots att man så gärna vill!

Några förtvivlade dagar senare bestämmer jag mig för att skriva detta inlägget och att det ska få två lyckliga slut oavsett vad som nu händer. Antingen har det mot alla odds lyckats eller så får vi gå vidare med adoption, min fru har redan börjat dra i lite trådar och planerat in så att vi ska kunna gå den här obligatoriska föräldrarkursen så fort som möjligt. Det är bara att gå vidare och inte se bakåt för mycket, nya friska tag! Det känns bra och den här historien kommer få ett lyckligt slut oavsett!

Här slutar jag skriva i väntan på ett av dom lyckliga sluten...



 ...och här är fortsättningen!

Dagen för blodprov kommer och vi diskuterar adoption under dagen, är inte speciellt nervösa eller något för vi vet vad som väntar. Vi har varit i detta läget förr och vet hur det kommer sluta, mönstret är det samma och nu ska vi bara få beskedet så vi kan gå vidare med adoptionen. Vi ringer in för resultatet på eftermiddagen och får beskedet att värdena visar att vi är gravida.

Va???? Vi ser ut som två frågetecken och tror inte riktigt på det, berättar också för sköterskan vad som hänt och hon vill att vi ska komma in igen om en vecka för ännu ett prov. Det känns spännande igen och hoppet kommer tillbaka, vi orkar heller inte vänta en vecka till utan tre dagar senare gör vi ett eget graviditetstest.

Visst är där ett plus, inget snack om det!

Vi väntar spänt ytterligare några dagar och igår var det dags för blodprov igen. Äter en god lunch tillsammans innan vi sätter oss ner och ringer med telefonen på högtalare. Rösten på andra sidan säger att värdena följer kurvan precis som dom ska och ger oss ett GRATTIS!

Vilken lättnad!

Vi är bara i 5:e veckan och vi är medvetna om riskerna men vi har äntligen lyckats med ett försök och det är vi jätteglada över! Varje dag är nu en seger och det ska bli väldigt spännande veckorna som kommer. Vi är inbokade på tidigt ultraljud om två veckor och då får vi också svar om både Vilja och Klara har fixat resan, det finns en siffra på 25% som säger att det kan vara så. Känns som allt kan hända och det är en fantastisk känsla!
 

Vill tacka alla som stöttat och hållt tummarna för oss under denna tiden, vill också rikta ett stort tack till det fantastiska teamet på RMC i Malmö! Det fungerade till sist!!!

Vilja & Klara!!!