Hemma från Köpenhamn

Tänkte bara berätta lite kort om hur det gick i Köpenhamn och det är möjligt det kommer en längre rapport senare.....

Eftersom löpningen inte gått så bra under våren ställde jag egentligen in mitt ursprungliga mål på sub3 men nu när maran närmade sig bestämde jag mig ändå för att göra ett försök med risk för att det skulle bli pannkaka av allt. Man faller tungt om man satsar för hårt under ett marathon!

Det gick kanon under första halvan av loppet och jag hade verkligen luft under vingarna! Prickade in halvmaran på 1:29 men sedan sa benen stop. Precis samma känsla som jag haft under dom senaste tävlingarna och det fick bli plan B. Plan B handlade bara om att överleva loppet på bästa sätt samt försöka behålla en positiv inställning hela vägen. På något sätt var plan B tuffare än plan A för det är lätt att springa när kroppen vill och när den inte vill ställs man verkligen på prov. Jag fick kriga enormt med mina ben under andra halvan, det blev också varmt vilket inte gjorde det lättare men det var inte värmen som ställde till det idag. Det var min kropp som av någon anledning inte är uthållig längre.

Det fanns dock ingen anledning till att misströsta för jag visste att detta kunde hända och dessutom hade jag grymmaste stödet längs banan. Publiken i Köpenhamn var helt underbar och dessutom hade jag bästa supporten i form av min fru, föräldrar, en arbetskompis med fru, Pernille plus några till och sist men inte minst en ambulerande hejaklack i form av mina vänner Åsa, Sara och Anna. Totalt tror jag dom hejade på mig vid 12 olika ställen längs banan vilket verkligen behövdes under andra halvan, hejaklacksintervaller kallades visst passet! :)

Hörde att dom fick ihop hela 20km när dom kutade runt och dessutom fick dom hoppa över spetsiga staket. Gå gärna in här och här för att läsa om deras äventyr! Stor kram till er för allt stöd och snabba var ni också!!!

Bild lånad av Anna

Jag trodde att andra halvan skulle kännas väldigt lång men med allt detta stödet gick tiden riktigt fort och jag misströstade aldrig trots att jag fick slita ordentligt. Kroppen skrek stanna men det var en sådan grym upplevelse som vägde upp det hela och trots att jag sagt att jag inte ska springa fler maror efter denna så kommer jag längta efter Köpenhamn igen!

Vid 38km kostade jag på mig ett litet glädjeskutt för jag visste att jag nu skulle fixa loppet. Nu var det bara att hålla i sista biten och publiken fortsatte vara grym hela vägen till målet. Det var värsta folkfesten och det var en glad Daniel som korsade mållinjen 18min senare än planerat. Tiden 3:18 räckte till plats 634 av dom totalt 12 000 löparna och det fanns inget att hänga läpp för. Jag visste att jag satsade högt idag och någonstans känns det ändå som jag fixade loppet på bästa sätt. Har inget att ångra och är grymt nöjd med mitt tredje marathon! Stort tack till alla som stöttat mig från alla håll!!!