15 dec. 2012

Den viktiga anknytningen


Vi har nu haft Noah i fyra veckor och jobbar för fullt med den viktiga anknytningen för att han ska förstå att det är vi som är hans föräldrar och att vi alltid kommer finnas hos honom. För att göra det lättare att knyta an kan man bära så mycket det går och vill han sitta i knät är det också bra, all närhet är viktig. Detta har gjort att jag har varit väldigt slut i ryggen efter allt bärande i Kina på utflykter och annat. Visst hade vi vagn och visst kan Noah gå själv men kan vi bära honom så gör vi gärna det för att göra det lättare med anknytningen. Det kanske verkar konstigt när man ser det utifrån men det är så viktigt med all närhet för att han nu ska förstå att det är vi för alltid.

Vi går försiktigt fram med lille Noah och har fått backa lite på några håll då vi märkt att det blivit för mycket för honom. Det vi har uppmärksammat är att det fungerar bäst om vi kommer hem till släktingar och vänner istället för att dom kommer hem till oss för att inte röra till det för mycket här hemma i hans trygga vrå. Allt är väldigt känsligt nu i början och vi måste gå försiktigt fram för att detta ska bli så bra som möjligt i det långa loppet. Många vill träffa Noah men Noahs bästa går först och han behöver få en riktig trygg stomme som han kan luta sig på, dvs oss! Noah har levt i över 2½ år utan föräldrar vilket är lång tid, detta sätter sina spår och det är en väldigt stor omställning för honom som kommer ta tid.

Vi har märkt att Noah är väldigt glad för andra och det är lätt för andra att få kontakt med honom vilket är både bra och dåligt. Är vi i ett rum med vänner eller bekanta är det vi som måste vara viktigast och ingen annan får ta överhand för att Noah inte ska bli förvirrad. Han kommer gladeligen upp i andras famnar om dom bjuder till lite men vill han upp ska dom säga åt honom att gå till sin mamma eller pappa istället. Är man adoptivförälder är detta en gyllene regel som är inpräntad långt in i ryggmärgen men för utomstående kanske det verkar konstigt att man inte får plocka upp ett barn som vill upp i ens famn.

En regel kan vara att aldrig ta upp ett adoptivbarn i famnen utan att fråga föräldrarna om det är ok först, speciellt i början när allt är nytt för barnet. Detta gäller egentligen alla initiativ man vill ta när det handlar om ett adoptivbarn och det är extra viktigt nu i början. Det kan handla om saker som sagoläsning, nattning, matning och att trösta, listan är lång men för att göra det enkelt kan man alltid fråga adoptivföräldrarna först ifall det är ok innan man tar egna initiativ. Vi adoptivföräldrar har också fått utbildning kring detta och vet hur vi ska göra.

Det är kanske inte så lätt för omgivningen att förstå detta och detta vet vi om. Därför kan det uppfattas som att vi adoptivföräldrar är som hökar över vårt barn när vi är tillsammans med andra då vi är rädda för att det ska bli fel då många andra inte vet vad vi vet. Visst ska Noah får lära känna andra och komma dom nära men man måste gå försiktigt fram och framförallt låta Noah ta initiativet, Noahs bästa är prio nummer ett och alla andras behov kommer i andra hand!

Man brukar säga att det här uppbrottet att bli adopterad gör att barnet faller tillbaka ett halvår i utvecklingen då det är väldigt traumatiskt för dom. Vi har märkt att Noah fallit tillbaka på vissa håll mot hur han var när vi fick honom i Kina vilket vi ser som positivt. Barn som är uppvuxna på barnhem är också speciella på många sätt vilket vi också märkt på Noah. En sådan sak är att han inte gråter när han slår sig för han har ändå inte fått någon uppmärksamhet vilket gjort det lönlöst att bli ledsen och söka tröst. Detta gäller dom flesta adoptivbarn och togs också upp på vår föräldrautbildning vilket gjort att vi varit väl förberedda.

Vi märkte tydligt på Noah att han utan problem kunde ramla och slå huvudet väldigt hårt utan att röra en min när vi fick honom. Här har vi försökt att verkligen rusa fram till honom så fort vi sett honom slå sig för att uppmärksamma honom på att det är ok att bli ledsen och att vi finns där för honom. Vissa som sett detta har sagt att "det var väl inte så farligt" när vi rusat fram. Detta är precis en sådan liten detalj som kan verka märklig när man inte är van vid adoptivbarn men som är väldigt viktig.

Ikväll hände det för första gången! Noah ramlade så som han kan göra när han busar. Det var inte speciellt hårt men han blev ledsen och vi fick trösta honom för först gången efter han slagit sig. Ett stort framsteg i anknytningen som kan verka litet för andra och Noah blev fort glad igen!




8 kommentarer:

Staffan sa...

Nu kan jag ju ingenting om detta och visst förstår jag omställningen att "börja om" med att knyta an vid två års ålder men spontant känns det märkligt att "avvisa" ett barn som vill upp i famnen, i alla fall om mamma och pappa finns i hans närhet?

Det måste ju få ta den tid det behöver för honom att förstå att detta varaktigt är hans nya fina, lyckliga liv nu och nu kanske jag är alldeles för oförstående men liknande råd låter som ett försök att stressa igenom den processen?

Bara några tankar...

Jonna Fartfylld sa...

väldigt intressant, tack för att du delar med dig! ni verkar väldigt sunda och medvetna i ert föräldraskap.

Heli sa...

Intressant läsning! Jag håller med Jonna - ni verkar verkligen vara sunda och medvetna föräldrar.

Helen sa...

Tack för att ni delar med er om detta. Har själv aldrig varit i den här situationen som du talar om men ni ger mig en helt annan förståelse. Mycket intressant!

Anonym sa...

Vill tipsa om bärselen Manducca som man även kan bära lite större barn i. Det är ergonomisk med ett rejält höftbälte. Barnet kan sitta frampå magen, i en "kramande" position, vilket kanske kan passa bra för er och Noah. Man kan även bära på ryggen. Skönt att avlasta ryggen och man får även händerna fria. Lycka till med lille sonen! / Camilla

Anonym sa...

Härligt med sådana framsteg! Han kommer bli en trygg och härligt pojk!

//Hanna

Lisa sa...

Just ja, anknytning! Det minns jag att de nämnde i förbifarten under barnkursen:) Kan tänka mig att det blir enormt viktigt just i adoptivsammanhang när man inte är med riktigt från allra första början...
Egentligen tycker jag förresten att alla föräldrar borde gå en utbildning innan de får sitt barn!

Daniel sa...

Staffan - Förstår hur du tänker och ska förklara lite närmre i nästa inlägg då jag fått lite frågor om varför man inte får plocka upp ett adoptivbarn i famnen.

Jonna - Detta är väldigt intressant och en stor del av vår föräldrautbildning handlade om just anknytning. Det finns massor med forskning och böcker kring det.

Heli - Härligt att du tycker det låter bra! :)

Helen - Jag upplyser gärna om dessa sakerna. Det är både intressant och nyttigt. Alla har nog varit i kontakt med ett adoptivbarn och kanske kan jag sprida lite mer kunskap med min lilla blogg ;)

Camilla - Tack för tips! Den där verkar riktigt bra och genomtänkt Vi hade med en bärsjal som heter Minimonkey till Kina där man har barnet på höften men den var inget bra och väldigt svår att konka runt med Noah i. Tror den passar mindre barn bättre även om den även skulle fungera till Noahs storlek. Får se om det kanske blir en Manducca? :)

Hanna - Det kommer han! :)

Lisa - Visst borde alla föräldrar gå en utbildning ;). Anknytning är ju även viktigt med biologiska barn men det ställs verkligen på sin spets med adoptivbarn.