Den viktiga anknytningen

Vi har nu haft Noah i fyra veckor och jobbar för fullt med den viktiga anknytningen för att han ska förstå att det är vi som är hans föräldrar och att vi alltid kommer finnas hos honom. För att göra det lättare att knyta an kan man bära så mycket det går och vill han sitta i knät är det också bra, all närhet är viktig. Detta har gjort att jag har varit väldigt slut i ryggen efter allt bärande i Kina på utflykter och annat. Visst hade vi vagn och visst kan Noah gå själv men kan vi bära honom så gör vi gärna det för att göra det lättare med anknytningen. Det kanske verkar konstigt när man ser det utifrån men det är så viktigt med all närhet för att han nu ska förstå att det är vi för alltid.

Vi går försiktigt fram med lille Noah och har fått backa lite på några håll då vi märkt att det blivit för mycket för honom. Det vi har uppmärksammat är att det fungerar bäst om vi kommer hem till släktingar och vänner istället för att dom kommer hem till oss för att inte röra till det för mycket här hemma i hans trygga vrå. Allt är väldigt känsligt nu i början och vi måste gå försiktigt fram för att detta ska bli så bra som möjligt i det långa loppet. Många vill träffa Noah men Noahs bästa går först och han behöver få en riktig trygg stomme som han kan luta sig på, dvs oss! Noah har levt i över 2½ år utan föräldrar vilket är lång tid, detta sätter sina spår och det är en väldigt stor omställning för honom som kommer ta tid.

Vi har märkt att Noah är väldigt glad för andra och det är lätt för andra att få kontakt med honom vilket är både bra och dåligt. Är vi i ett rum med vänner eller bekanta är det vi som måste vara viktigast och ingen annan får ta överhand för att Noah inte ska bli förvirrad. Han kommer gladeligen upp i andras famnar om dom bjuder till lite men vill han upp ska dom säga åt honom att gå till sin mamma eller pappa istället. Är man adoptivförälder är detta en gyllene regel som är inpräntad långt in i ryggmärgen men för utomstående kanske det verkar konstigt att man inte får plocka upp ett barn som vill upp i ens famn.

En regel kan vara att aldrig ta upp ett adoptivbarn i famnen utan att fråga föräldrarna om det är ok först, speciellt i början när allt är nytt för barnet. Detta gäller egentligen alla initiativ man vill ta när det handlar om ett adoptivbarn och det är extra viktigt nu i början. Det kan handla om saker som sagoläsning, nattning, matning och att trösta, listan är lång men för att göra det enkelt kan man alltid fråga adoptivföräldrarna först ifall det är ok innan man tar egna initiativ. Vi adoptivföräldrar har också fått utbildning kring detta och vet hur vi ska göra.

Det är kanske inte så lätt för omgivningen att förstå detta och detta vet vi om. Därför kan det uppfattas som att vi adoptivföräldrar är som hökar över vårt barn när vi är tillsammans med andra då vi är rädda för att det ska bli fel då många andra inte vet vad vi vet. Visst ska Noah får lära känna andra och komma dom nära men man måste gå försiktigt fram och framförallt låta Noah ta initiativet, Noahs bästa är prio nummer ett och alla andras behov kommer i andra hand!

Man brukar säga att det här uppbrottet att bli adopterad gör att barnet faller tillbaka ett halvår i utvecklingen då det är väldigt traumatiskt för dom. Vi har märkt att Noah fallit tillbaka på vissa håll mot hur han var när vi fick honom i Kina vilket vi ser som positivt. Barn som är uppvuxna på barnhem är också speciella på många sätt vilket vi också märkt på Noah. En sådan sak är att han inte gråter när han slår sig för han har ändå inte fått någon uppmärksamhet vilket gjort det lönlöst att bli ledsen och söka tröst. Detta gäller dom flesta adoptivbarn och togs också upp på vår föräldrautbildning vilket gjort att vi varit väl förberedda.

Vi märkte tydligt på Noah att han utan problem kunde ramla och slå huvudet väldigt hårt utan att röra en min när vi fick honom. Här har vi försökt att verkligen rusa fram till honom så fort vi sett honom slå sig för att uppmärksamma honom på att det är ok att bli ledsen och att vi finns där för honom. Vissa som sett detta har sagt att "det var väl inte så farligt" när vi rusat fram. Detta är precis en sådan liten detalj som kan verka märklig när man inte är van vid adoptivbarn men som är väldigt viktig.

Ikväll hände det för första gången! Noah ramlade så som han kan göra när han busar. Det var inte speciellt hårt men han blev ledsen och vi fick trösta honom för först gången efter han slagit sig. Ett stort framsteg i anknytningen som kan verka litet för andra och Noah blev fort glad igen!