NYC Marathon

Här kommer berättelsen om loppet. Jag hade en tanke att jag skulle haft med en kamera medan jag sprang men det projektet gav jag upp. Tror det hade förstört min löpning för mycket. Många av bilderna kommer därför från banbesiktningen dagen före.

Morgon

Jag sov gott hela natten och vaknade pigg och laddad. Fixade dom sista sakerna innan jag skulle med bussen som skulle ta mig ut till starten på Staten Island. Det var väldigt nervöst och pirrigt , kändes lite overkligt att det äntligen var dags.



Hoppade på bussen och det var en skön känsla bland alla löparna där. Svårt att beskriva men det kändes som luften vibrerade, alla var spända och såg laddade ut. Vi åkte bakvägen ut till Staten Island via New Jersey Turnpike och lämnade Manhattan bakom oss.


När vi närmade oss den mäktiga Verrazzano Bridge blev det lite köer men det gjorde mig inget. Hellre sitter jag på en varm buss ett tag till än sitter och häckar i ett kallt tält vid starten. Nu drog jag igång min iPod med lite skön musik och försökte fokusera och slappna av. Jag fick rysningar vid tanken på att jag snart skulle springa över bron jag såg framför mig. Det kändes också fantastiskt att vara hel och frisk när jag laddad så inför det här.


Hoppade av bussen och ställde mig i kön till startområdet. Det flöt på bra och förseningen gjorde att jag slapp väntetider vid starten. Kunde lämna in mina överdragskläder och värma upp i lugn och ro innan jag skulle ställa upp i min startgrupp. Slussades sedan ut mot starten utan några större problem.

Start: Fort Wadsworth/Verrazzano Bridge

Vi ställde upp för start ute på motorvägen där man hade radat upp bussar som avspärrningar längs sidorna. Det var ganska packat med folk och det nästan kokade av adrenalin. Helikoptrar dånade ovanför oss och en sångerska sjöng nationalsången Även om jag inte var amerikan så fick jag rysningar av allt detta. När sången var slut började alla skrika och gå igång medan dom kastade av sig sina sista överdragskläder.

Nu var det helt sanslöst mycket tryck mellan väggarna av bussar. En speaker sa några väl valda ord och sedan dånade det mäktiga startskottet loss till tonerna av Sinatras "New York-New York".

Det var trångt fram till startlinjen med det var ingen panik. Tidtagningen startade inte förrän vid startlinjen så jag tog det lugnt och njöt av upplevelsen. Väl framme drog jag igång min Garmin och började springa.

Känslan nu går inte att beskriva, benen var fjäderlätta trots att det blåste och gick kraftigt uppför Verrazzano bron. Jag trodde att det skulle bli trångt men till min förvåning så fanns det ganska gott om plats. Försökte hålla mig till höger får då kunde jag springa upp på den breda stålkanten där vajrarna satt fast när det blev lite trångt.


Väl uppe på bron så kunde jag se slutdestinationen Manhattan långt bort. Är man inte löpare så kanske denna synen hade avskräckt en men jag såg fram emot varenda meter medan jag sprang utför bron. På vägen ner låg det en filmhelikopter som hovrade lågt över oss. Alla vinkade uppåt och det bankade ordentligt från rotorbladen.

Nu gick det ännu lättare men jag höll ögonen på min klocka så jag inte skulle bli för ivrig. Jag konstaterade att jag fått en bra start på loppet och det var skönt att vara igång. Kroppen funkade också toppen utan några obehagliga känningar och nu väntade Brooklyn framför mig.

Brooklyn

I Brooklyn var min tröja rena dynamiten. Redan när jag kom av bron så började hela högersidan skrika mitt namn.

GO DANIEL!!! WE LOVE YOU DANIEL!! WELCOME TO BROOKLYN DANIEL!!


Det var helt sinnessjukt att mötas av allt detta, alla var glada och ville göra "high fives" med mig konstant. Gatorna var kantade av liveband och nu var det helt underbart att springa. Det fanns en del backar men jag tror inte att det fanns någon som tänkte på dom, allt var en enda stor folkfest i ett Brooklyn som kokade.


Folk hade tagit egna initiativ och stod längs banan och bjöd på allt från nybakade kakor till grillad korv. Själv höll jag mig till dom officiella vätskestationerna som det aldrig var långt mellan. Jag fyllde på med vatten och Gatorade hela tiden och det funkade bra utan att jag fick ont i magen.


Sedan kom kontrasten i form av Williamsburg där chassiderna bor. Det är ultraortodoxa judar och för dom är maraton inget man hejar på. Här var det nästan helt tyst men jag var ändå nyfiken på om min tröja kunde få någon på fall. Visst funkade det här också, en av gubbarna i pälsmössa tittade på mig och sa tyst och försynt GO DANIEL!.


Willimansburg var inte så stort så det blev aldrig tråkigt här heller och nu kom jag in i dom polska kvarteren. Här var det klackarna i taket igen och banden spelade som aldrig förr. Efter en av vätskestationerna stod det ett gäng och delade ut en träpinne med något klibbigt längst ute på toppen. Blev lite nyfiken och trodde ett tag att det var någon typ av kolhydratgelé ända tills jag hörde dom skrika VASELIN!! VASELIN!!

Queens/Queensboro Bridge

Lämnade underbara Brooklyn via Pulaski Bridge och då var också halva maran avverkad. Jag hade gärna stannat kvar i Brooklyn för det var helt fantastiskt där men jag hade ju en mara att slutföra. Halva loppet avverkades på 1:42:54 och jag hade fortfarande gott om energi kvar. Pulaski Bridge var lite tuff men det var ju inget mot Abborrbacken på Lidingö så det knäckte inte mitt psyke direkt. Utsikten uppe på bron hjälpte också till att hålla humöret uppe.


Sträckan i Queens var bara 3km så den avverkades ganska fort. Det var också mindre publik här eftersom banan gick genom lite industrier. Jag passade på att dra på lite musik i min iPod och fortsatte njuta av loppet i ett 4:50 tempo.

Sedan kom Queensboro Bridge vilken jag fasade lite för. Jag visste från banbesiktningen att den var som en oändlig uppförsbacke. Nu kändes det ändå bra för jag var klart piggare än vad jag förväntat mig efter 24km.
Alla löpare var väldigt fokuserade på att ta sig uppför denna järnbacken på över 1km och det var ganska tyst. Nu ökade jag volymen i iPoden och drog på med lite gammal hederlig rock. Det var en skön känsla att se Manhattan närma sig till tonerna av AC/DC!!


Uppe på bron började alla skrika över att ha klarat hindret och det bar iväg utför på lätta ben. Nu kunde man höra publikens vrål från 1st Avenue eka igenom järntunneln. Det blev starkare och starkare och till sist överröstades min musik. Jag hade kommit över till Manhattan!!

Manhattan /1st Avenue

Som skjuten ur en kanon kom jag ut ur bron i ett 3:50 tempo där jag mötte en vägg av publik som skrek. Kunde höra mitt namn skrikas femtielvatusen gånger och det var svårt att ta in allt. Insåg att jag nu gick för hårt fram och bromsade ner till ett 4:50 tempo. Jag gjorde en 270 graders sväng in under bron igen och kom ut på 1st Avenue. Här väntade en spikrak gata med asfalt och betong så långt ögat kunde se. Det gick inte att se slutet på denna 6km långa raksträcka.


Jag sprang på och hade ännu gott om energi men mina vader och fötter började ta slut. Den hårda betongen i kombination med broarna hade gått hårt åt dom. Det gjorde mig inte så mycket eftersom jag var beredd på att detta loppet skulle göra duktigt ont. Lite jobbig känsla bara att ha energi som man inte kan få ner i backen.

Publiken skrek och skrek och jag sprang och sprang medan jag försökte koppla bort smärtan. Här var så mycket publik så det var svårt att urskilja vad dom skrek, jag letade också efter min fru på vänstra sidan men hittade inte henne.

Slutet på gatan närmade sig och jag var nere i East Harlem där jag skulle ta mig över Willis Avenue Bridge till Bronx. Det var kämpigt att ta sig över den men jag peppade mig själv med att jag endast hade 10km kvar att springa. Jag la upp en plan på att jag nu skulle besegra kilometer efter kilometer och inte se på allt jag fortfarande hade framför mig. Hade aldrig sprungit såhär långt heller så varje kilometer blev som en liten vinst. Dessa tankarna gjorde att jag kände mig bättre till mods när jag sprang in i Bronx.

Bronx

Det var inte länge jag sprang i Bronx och dom 2 kilometrarna gick ganska lätt med publikens stöd. DJ:s spelade jättebra musik där uppe och det var kul att springa igen även om det gjorde ont. Publiken var också underbar och jag fick en massa glada tillrop.

LOOKING STRONG DANIEL!!!! GO SWEDEN!! LOOKING GOOD DANIEL!!!

Med detta stödet kunde jag hålla tempot under 5:00 och jag såg att det fortfarande fanns en chans att fixa en tid under 3:30 vilket också sporrade. Tog mig över den sista bron och var inne på Manhattan igen.

Manhattan/Harlem/5th Avenue

Nu började det hända nya saker i kroppen. Min dåliga "ms-arm" var delvis bortdomnad och när jag skulle räta ut den så gjorde ont som sjutton i biceps. Jag trodde jag sprungit avslappnat men antagligen hade jag spänt mig för mycket när jag pressade på i Bronx.
Vaderna var nu också helt slut och jag fick stanna och stretcha ut dom. Gav upp planerna på att fixa en tid under 3:30 och fokuserade bara på att ta mig i mål. Jag visste också att det fanns en del tuffa backar kvar i Central Park som skrämde mig.

Jag höll fast vid planen att bara ta kilometer efter kilometer och nu skulle jag också ta en kort paus för att stretcha vid varje vätskestation. I Harlem fanns också ett fantastiskt publikstöd så huvudet kändes fortfarande bra. Jag var laddad men sliten.


Det finns en farlig hatsekt i Harlem som man skulle se upp med. Dom kunde stå längs banan och skrika förbannelser över en. Det här är inga killar man jävlas med utan det är bäst att titta bort oavsett vad dom säger. Jag hade sett dom på banbesiktningen men jag letade ändå efter dom längs banan för det var lite spännande. Dessutom så fick jag något annat att tänka på än min kramp. Tyvärr såg jag dom aldrig.

Jag kom in på 5th Avenue och slet som ett djur för att ta mig upp för denna gatan. Det var ännu en lång raksträcka av asfalt och betong som gick uppför. Stretchade och drack en massa medan jag sakta tog mig framåt med ett enormt publikstöd.

LOOKING GOOD DANIEL!!! JUST AROUND THE CORNER DANIEL!!

Här bar verkligen publiken mig framåt och jag fick äntligen vika in i Central Park.

Mål/Central Park

Sista 4 kilometrarna med många små backar låg nu framför mig. Jag visste att jag nu hade nära till mål och publiken fortsatte att vara helt fantastisk. Sprang på längs högersidan och började göra lite high fives för att peppa mig själv. Det fanns också mycket svenskar här som gick igång när dom såg mig. Nu var det ända in i kaklet som gällde!!


Kom ut ur parken igen och sprang uppför 59th street längs södra kortsidan av parken. Kunde långt borta se glasskraporna i slutet på gatan och ställde in siktet. Det gick inte fort och det kändes som jag sprang på skelettet för nu var dom flesta musklerna i benen avstängda. Kollade på klockan och bestämde mig för göra allt för att fixa en tid under 3:40.

Vek sedan in vid Columbus Circle där ett stort rockband spelade Eye Of The Tiger och publiken var helt hysterisk. Alla gjorde high fives och nu var det bara spurten på 400m kvar. En sista uppförsbacke och sedan såg jag målet med en vägg av publik på båda sidorna. Laddade upp för en sista spurt men långt fram stod den en kille med flagga och visselpipa och bromsade ner löparna. Någon hade stupat på upploppet och togs bort på bår. Tog det därför lugnt över mållinjen, jag hade ändå god marginal att fixa tiden under 3:40.


I målet var det suveränt organiserat, fick en värmefilt om mig och försågs med dryck och diverse mat. Jag kände mig faktiskt ganska pigg om jag bortsåg från mina ben och fötter som var helt slut. Trodde att jag skulle vara utom mig av lycka men jag var ganska tom i huvudet efter alla intryck. Jag slussades ut ur parken och det fanns hela tiden sjukvårdare runt mig som frågade om allt var ok. Kändes väldigt tryggt och proffsigt.

Jag kom ut ur parken efter några kilometer och gick upp till 92th street där jag stämt träff med mig fru som gav mig en stor kram. Nu var allt bara toppen!!

Gick ut och firade på kvällen och det var bara glada miner överallt. Även Jay Leno drog på smilbanden när jag gick förbi med min medalj.


Jag är ingen erfaren löpare men jag vill påstå att det här loppet handlade om så mycket mer än bara löpning. Tycker NYC Marathon är något alla löpare någon gång måste uppleva för att förstå vad det handlar om. För er som orkat läsa allt detta kan jag säga att det finns mycket mer men det går inte att sätta ord på allt. Bara anmäl er, det är värt allt vad det innebär och ni kommer inte ångra er.

Det finns ingen maxtid, ingen blir tagen av banan. Sista deltagaren kom i mål på måndagen på tiden 28:45. Hon heter Zoe Koplowitz och tog sig igenom sitt 21:a New York marathon. Alla gångerna har hon kommit sist men ställer trots detta alltid upp. Hon har MS.