26 juni 2011

En söndag i dur...

Jag hade bokat in ett tidigt långpass i skogen med min vän Mikael för att sedan åka till sjukhuset och hälsa på min mormor. Som jag skrev i förra inlägget så kändes det som sista gången jag träffade henne igår och så blev det också. Precis när jag parkerat bilen ute i Torup ringer telefonen och jag får reda på att min mormor somnat in för gott. Jag säger hej till Mikael och önskar honom ett fint pass medan jag åker till sjukhuset och tar ett sista farväl.

Det var både sorgligt och samtidigt skönt att se att min lilla mormor fått frid efter en tuff tid på sjukhuset. Hela dagen har jag tänkt på gamla minnen och tårarna har flödat, fick också kört mitt långpass framåt kvällen då jag kände att det verkligen var nödvändigt att få låta tankar och känslorna flöda fritt som dom kan göra när man springer. Hela 25km blev det och jag tänkte på gamla minnen och andra fina saker om min mormor...


Det kommer bli väldigt tomt här nu utan min fina mormor som alltid brytt sig väldigt mycket om mig och sina nära och kära. På nästan alla tävlingar har hon varit med och hejat fram mig på bästa sätt. Efteråt har hon också alltid sett till att förse mig med godsaker som en påse Polly och några kexchoklad, det har aldrig gått något nöd på mig efter ett lopp kan jag lugnt säga!

Hon såg också mycket fram emot vår adoptionsresa som hon tyvärr inte kommer få uppleva men jag tror ändå hon kommer följa den från "annat håll". Jag vet att hon oroade sig för hur det skulle gå men jag är glad vi tog med dom fina läkarintygen jag fick så hon kunde läsa dom på sjukhuset. Tror det gav henne ro i sinnet och hon fick ändå vara med på starten av vår resa!

Det kommer ta tid att smälta allt detta för det gick väldigt fort på slutet även om jag kände på mig åt vilket håll det gick. Tyvärr är det så här det är och jag har länge vetat att denna dagen någon gång kommer men det gör det inte lättare för det. Jag kommer verkligen sakna min lilla mormor men jag tror ändå att hon på något vis kommer följa med mig. Det kommer inte bli klackarna i taket här på bloggen under en tid men jag kommer fortsätta träna och köra på för jag är säker på att det är precis vad min mormor hade velat!

12 kommentarer:

Sara sa...

Jag är ledsen, Daniel. Det är aldrig lätt när de vi älskar försvinner. Men hon slipper ha det tufft nu i alla fall, och hon kommer med all säkerhet fortsätta följa er om än på håll.

Ingmarie sa...

Det går aldrig, aldrig att "förbereda" sig på att en annan människa ska försvinna från jordelivet. Aldrig!
jag är så ledsen för din skull Daniel.
Din mormor hade verkligen det finaste barnbarnet man kan tänka sig och jag är säker på att hon följer dig och Sofie på er resa genom livet.
Stor kram

Anna (Orka mera) sa...

Ledsen för din skull Daniel! Kram!

Anders sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
MALIN sa...

Kram på er! (Tog bort förra, det var från mig men maken var inloggad...)

Annika sa...

Många kramar! (Kan inte finna de rätta orden) Annika

Löpning & Livet sa...

Så ledsamt. Men jag är säker på att din moromor har det bra och kommer vara med er under hela adoptionsresan och långt mer där till. kram!

Staffan sa...

Jag har mina farföräldrar i livet och de börjar närma sig 90 och även om jag inte träffar dem så ofta längre så inser jag att det kommer bli ett stort tomrum den dagen de inte längre finns kvar.

De var väldigt viktiga för mig under uppväxten och jag brukar tänka att de är med mig när jag tänker på dem och hoppas att du kan finna tröst i att tänka på samma sätt!

Linda sa...

åhh jag beklagar. Men tänk vilken fin relation du o din mormor hade. Och det där med godiset är verkligen en mormorgrej:). Jag förstår att det kommer att kännas tomt, men hon kommer att leva vidare iom dina fina minnen.

JOHN sa...

Jag är mycket ledsen för din skull Daniel... Det var skönt att ni fick spendera mycket tid tillsammans och att din fina mormor engagerade sig så mycket i din löpning. Det är väl lite det som är en typisk mormor, en som skämmer bort en när man som mest behöver det.

Personligen vet jag att löpning är väldigt befriande i dessa lägen. Självklart skall man inte stänga in sig i tanker och enbart ägna sig åt löpning bara, men det är meditativt och befriande. Närheten till vänner och människor som man älskar är dock viktigare tror jag.

Beklagar ännu en gång...

Thomas sa...

Beklagar sorgen Daniel..

Daniel sa...

Sara - Visst är det aldrig lätt och det känns bra idag att hon slipper ha det så tufft som hon hade det sista tiden. Nu har hon det bra! :)

Ingmarie - Tack för fina ord och visst kommer hon följa oss! Hon hade det tufft redan vis Sydkustloppet och det var hon som fick dina fina blommor som du inte kunde ta hand om. Hon blev väldigt glad för dom...

Anna - Kram tillbaka!

Malin - Tack! Kram tillbaka!

Annika - Inte lätt att finna ord vid dessa tillfällen. Tack för din omtanke! Kram!

Andréa - Det tror jag med och kanske kommer hon hjälpa till på ett hörn? :) Kram!

Staffan - Även om man tror man är beredd så är man nog aldrig riktigt det ändå! Hoppas dina farföräldrar får vara med länge till! Tack för din omtanke!

Linda - Det finns många fina minnen som kommer leva kvar nu och jag är glad att jag kände min mormor så bra som jag gjorde. Lätt att man ångrar saker när någon försvinner men allt känns bara bra trots att det är tomt nu...Tack för din omtanke!

John - Tack för din omtanke! Löpningen är vädligt bra och ett fint komplement i hanteringen av detta. Lite som en extra bonus när det är tufft ;) Jag är glad att min mormor fanns med vid så många tävlingar och jag kommer skänka henne en tanke vid varje tävling nu!

Thomas - Tack! Det värmer!!!