16 jan. 2012

Alla dessa papper


Vi har så smått börjat förbereda nästa steg i vår adoptionsresa även om vi inte fått vårt medgivande än. Det finns mycket vi kan göra redan nu så vi snabbt kan sätta nästa boll i rullning utan att behöva vänta på alla papper för mycket papper blir det!

Jag har under förmiddagen börjat ta tjuren vid hornen och det ska fixas födelsecertifikat, personbevis, utdrag ur brottsregistret på fem olika språk, redogörelse för tillgångar och skulder i USD och även våra pass behöver förnyas. Sedan måste vi göra fler läkarundersökningar då Kina kräver ett speciellt kinesiskt läkarintyg och det kommer även mer papper längre fram...

Samtidigt som den här resan är väldigt spännande kan jag ibland få en känsla av att allt är väldigt orättvist. Jag är ganska trött på dom här läkarundersökningarna nu och det handlar inte bara om adoptionen utan det har även varit flera år av IVF-försök där man fått genomgå en hel del.

Jag gör mitt bästa för att inte bli bitter på den här resan för ibland är det jobbigt när man ser hur "lätt" det är för alla andra. Naturligtvis vet jag att det inte är så lätt och att vi inte är ensamma men vissa dagar kan jag bli lite bitter över den här situationen. Inget kul och jag gillar verkligen inte den här känslan!

Problemet med mig är att jag inte vågar hoppas fullt ut efter alla bakslag dom här åren. När jag känner den där jobbiga känslan brukar jag dock tillåta tankarna skena iväg och då känns det riktigt bra. Jag vet vad som väntar på andra sidan och jag vet att det kommer vara värt allt vi går igenom!

12 kommentarer:

anneliten sa...

Jag är absolut inte religiös, men just "herrens vägar äro outgrundliga" tycker jag speglar så bra att livet inte är rättvist och att man får de kort man får. Men det betyder verkligen inte att man inte får vara bitter en stund. Bara man inte låter den där bitterheten färga hela livet så. Och det vet jag ju att du verkligen INTE gör.

messan sa...

Jag har också haft så mycket bakslag fast då kanske på andra sätt men de har gjort så ont...himlans ont, jävligt ont så jag förstår dig.Jag har nog inte skrivit om det här på min blogg men visst svider dom än och jag får bryt flera gånger om dagen men jag har valt den tanken: Bryt ihop och gå vidare!

Dch din fru är de solklara valen...såvida inga hemligheter finns:).

Jag tror på dig! Tro på dig själv oxå!

Varma kramar till dig och din fru messan

Vad skulle

Lars sa...

Jag är absolut religiös (och inte har saker och ting gått bättre för det)men håller med Anneli: bitterhet och uppgivenhet är en del av människans vara. Det gäller bara att se till att det inte blir hela ens vara.
Håll i nu!

Daniel sa...

Anneli - Tack för en fin kommentar! Jag är övetygad om att detta kommer sluta bra och vi ska bara rida ut sista stormen nu. Det brukar finns en mening med allt och så även denna gången!

Messan - Det är ganska skönt att få bryta ihop ibland och det har blivit en hel del av den varan på resan. Det känns dock bättre nu än när vi höll på med IVF då det handlade om att hoppas på mirakel som aldrig vill inträffa trots tappra försök. Nu är det bara papper och fakta som ska fram för barn finns det :)
Tack för värmande ord och kram tillbaka!

Lars - Ska försöka att hålla i nu för det känns verkligen som sista tuffa milen på en mara. Upp över Västerbron och genom stan för att sedan komma in på Stadion...typ. ;)
Snart snart snart!!!!

Ingmarie sa...

Ja fy bubblan! Just det där att inte veta om det är "blir" något av allt slit! Det är ju inte ens kul på vägen så som t.ex. löpning är. :-)
Men jag säger som Lars, Håll i!

Monika sa...

Hej Daniel!
Vi gör ju lustigt nog, som du vet våra resor båda två fast omvänt.......... Mina två fantastiska underbara ungar här hemma är resultatet av att jag var fast besluten att det skulle gå vägen. Det gör det för er också!!

Fast varannan dag tycker jag också att livet ibland är j-vligt orättvist just nu ;). Kunde det inte få slå lite mer jämnt fördelat??? Men nej, och då får man väl bara ta tjuren vid hornen.
Du med pappersarbetet och jag med det andra.......

Go for it !

mikael sa...

Visst är det makalöst med all information de behöver.
Men som du skriver är allt värt mödan, frustrationen, bitterheten, ilskan i slutändan när du håller ditt barn i famnen.

Kunde också tänka så att jag visste att det skulle bli ett barn så småningom. Trots detta var det en oerhört jobbigt att vänta på barnbeskedet.
Att leva under den här väntan är så viktigt.

Om du/ni har några frågor kring adoptionen är det bara att fråga.

Elin sa...

Jag kan tycka att man har all rätt att vara bitter en stund om man har anledning att vara det (vilket du och Sofie verkligen har). Dock måste man nog vara väldigt medveten om att bitterheten i sig inte löser några problem eller gör själva situationen enklare, utan för min del är bitterheten mest en "plats" där jag kan slänga av mig allt agg (jag får mina perioder då jag skulle vilja slita ut mina förbannade ögon). För min del brukar det hjälpa att köra ett riktigt hårt träningspass där jag använder bitterheten som bränsle.

Jag är i övrigt övertygad om att det kommer gå bra för er, för jag menar, vem skulle kunna säga nej till er?? Ni kommer ju bli helt "awesome" föräldrar!!

Suzan sa...

*Håller tummarna*

Daniel sa...

Ingmarie - Det finns ljuspunkter på vägen med alla dessa papper är inte så roligt fast det är nog mest läkarbesöken jag tycker är jobbigt. Min dumma sjukdom ser inte rolig ut på pappret! :( Jag håller i!

Monika - Visst är det omvända resor! ;) Det brukar dock bli bra i slutändan och jag hoppas det kommer bli bra för dig med....för det kommer det! :)

Mikael - Snällt av dig! Det är verkligen mycket papper och fler kommer! Annars tycker jag just Kina verkar vara ganska smidigt mot vad jag hört om vissa andra länder. Som du skriver så är det viktigt att inte glömma bort att leva nu under tiden!

Elin - Sådär brukar jag också göra och träningen är grym när man behöver ventilera!
Härligt att du tror på oss och papperna ser riktigt bra ut! Det är bara min sjukdom egentligen som gör mig lite bitter för det känns som det räcker med att gå igenom detta men samtidigt måste jag hela tiden bevisa att jag mår bra med min sjukdom också. Bra med träningen där då löpningen är bra att "ta på". Ser dom att jag springer milen under 37min borde jag ju inte må så dåligt av min sjukdom ;)...och det har dom fått veta! :)

Suzan - Tack!!!

Anonym sa...

I mina ögon är ni hjätar, Du och Sofie! Jag liksom era vänner tror på er och är med er under resans gång. Kram Anna R

Daniel sa...

Ohhh tack Anna! Härligt att ha med dig på resan här! Kram tillbaka!!!