14 mars 2012

Krönikan


Jag tänkte att jag skulle lägga ut min lilla krönika som var i tidningen igår! Det är nog inte mycket nytt för er som följer min blogg men jag hoppas ni ska gilla den. Här är den!

 -----------------------------------------------------------------------------------------------------

 
Fyra år har gått sedan jag fick det tuffa beskedet att jag drabbats av ms, en obotlig sjukdom. Livet tog en annan riktning fast inte åt det hållet jag räknat med. 

Under hösten 2007 fick jag konstiga symptom och blev inlagd akut för utredning. Jag hade tappat smaken helt och medan jag låg inne blev jag sämre med fler symptom. Man satte in kortison och efter någon vecka fick jag komma hem. Kort därefter fick jag det tuffa beskedet att det var ms. Det blev en jobbig tid med mycket funderingar och livet såg väldigt mörkt ut. Jag fick börja med bromsmedicin men jag tyckte inte det räckte, jag ville själv göra något aktivt mot sjukdomen. Träning fick bli mitt alternativ!

Jag hade aldrig satt foten på ett gym innan men jag skaffade mitt första gymkort och drog igång för att se vad som hände. Det var tufft i början men samtidigt mådde jag bättre och bättre vilket var bra för motivationen. Ett halvår gick och jag mådde fortfarande bra, jag kände mig stark och hade hittat gnistan igen. Jag ville göra mer och skaffade mina första löparskor som skulle ta mig långt.

Det här med löpning hade jag aldrig testat men det blev fort kul och jag anmälde mig ganska snart till ett lopp på 10 kilometer. Mitt mål var att aldrig stanna under hela loppet och det lyckades jag med! Det var något av det jobbigaste jag gjort men det gav mig åndå mersmak och jag ville ha mer. Jag anmälde mig därefter till ett lite större och längre lopp, ett maraton - New York Maraton!

Jag hade 14 månader på mig att komma i form och med min sjukdom som sparkade mig i baken blev det rena dynamiten för träningen. Jag fortsatte må bra och två år efter min diagnos stod jag på startlinjen i ett av världens största maraton. Loppet gick fint och med mitt namn skrivet stort på bröstet flög jag fram av alla hejarop. Det blev mitt livs häftigaste upplevelse och jag visade min sjukdom var skåpet skulle stå!

Jag trodde jag skulle sluta löpträna därefter men jag fortsatte springa skiten ur min sjukdom och fler maraton har det blivit. Idag tävlar jag i långdistans för min lokala löparklubb och har lyckats med många fina resultat. Min sjukdom har hållit sig på avstånd och jag är i mitt livs bästa form. Jag mår bättre än före min diagnos och ingenting känns omöjligt!

Nu har en ny resa påbörjats då jag och min fru tagit beslut om att adoptera ett barn. Det är en häftig resa där man lär sig mycket, inte minst om sig själv då man granskas i sömmarna. Under ett av utredningssamtalen fick jag frågan om vilken tid som varit den bästa i mitt liv? Jag svarade att dem sista fyra åren har varit dem bästa.

4 kommentarer:

Anne sa...

Vilken fin krönika Daniel! Som du säger så känner man som bloggläsare till historien, men likväl får din text mina ögon att svämma över. Ditt perspektiv på hur man kan förhålla sig till den där jäkla sjukdomen är ovärderligt!

kramar

Daniel sa...

Oh vad roligt att du gillade den! Har bara hört från 3st innan som läst den så jag har varit lite spänd ;)
Tack för fina ord!
Kram!

Ingmarie sa...

Underbar!

Daniel sa...

Ahh! Härligt att du gillade den! :)