16 apr. 2012

Inställd målsättning


Tänkte jag skulle skrivit en lite längre rapport från tävlingen i lördags men vill nog helst glömma det där loppet. Vädret var fint men annars blev det mest en tråkig väckarklocka för mig. Jag hade velat få ett bättre kvitto på min form och jag trodde att vinterträningen gjort större nytta då jag tränat hårt och bra hela vintern. Jag ställer därför in min målsättning att fixa sub3 på Köpenhamn Marathon då det känns väldigt långt bort. Tråkigt att behöva skriva detta men det är bara att inse att jag nog nått gränsen för vad den här kroppen fixar.

Jag är fortfarande sugen på att träna och kommer försöka köra på som planerat men jag vet inte var jag har min kropp längre. Kanske kommer det bli bättre eller kanske inte och det får bli som det blir. Jag kommer springa i Köpenhamn och jag ser fram emot det men jag kommer inte göra något som inte kroppen vill!

14 kommentarer:

Martin sa...

Hoppas att du får gnistan och kontrollen tillbaka redan nästa pass! Galet imponerande att du gör 1:23 på en dålig dag.

Jonna sa...

Jag hejar på dig! Och hoppas att det inte var något annat än "en dålig dag" du hade. Att göra den tiden en dålig dag är en krigarinsats utan motstycke!

Daniel sa...

Martin - Gnistan finns där fortfarande! Lite tråkigt när kroppen sätter stop men jag hoppas det ska kännas bättre på Sydkustloppet om två veckor.

Jonna - Tack! 1:23 är ingen dålig tid men jag hade hoppats på mer. Ser fram emot Köpenhamn och förhoppningsvis får jag samma fina upplevelse som du fick! :)

mikael sa...

Du känner din kropp bäst. Du vet ifall det finns mer att ta av.
Det skulle kännas fel av mig att skriva något annat.

Jag hoppas du inte nått din gräns vad gäller löpningen. Jag vill fortsätta att läsa om dina framsteg både som löpare och som pappa.

Ta hand om dig!

Anna (Orka mera) sa...

Jag hejar på dig! Hoppas det bara var en dålig dag och att det snart känns bättre igen. Hoppas att du hittar en neurolog som har lite mer vett. Hoppas allt löser sig till det bästa!
Massor av pepp!

Linda sa...

Genast när det blir något knas med kroppen så går ju tankarna till MSen. Men det behöver det ju inte vara. Men om det nu skulle vara det så är det okej att sörja. Ett tag. För du får inte glömma hur otroligt långt du har nått o hur du inspirerar människor.

Staffan sa...

Jag förstår att du trots en fin tid är besviken men förstår inte riktigt varför du måste överge sub3. Du behöver ju inte alls springa så här tufft för att fixa det målet, kom ihåg att det ju räcker med jämnt tempo och halvmaran på 1:29:59, och det är stor skillnad på de 20 sek/km som det kräver!!! Du kommer igen Daniel, jag hejar på det vet du!!!

Anonym sa...

Det ær verkligen ingen dålig tid du har och du måste komma ihåg att det ær svårt att førbættra sig från en sådan høg nivå som du har oavsett MS eller inte. Om du inte har påtagliga besvær som i øvrigt hindrar dig håller jag med Staffan om att din tid kan ræcka. Du får væl se hur det kænns nær det nærmar sig. Jag har också øvergett samma mål då min tid definitivt inte ræcker.

MVH Erpur

Anne sa...

Daniel, först och främst måste jag säga att jag tycker det är så häftigt att du delar med dig av detta! Det är ofta så mycket lättare att skriva om sådant som går som man har tänkt, när allting faller på plats enligt ritningen och det finns en känsla av kontroll och beredskap i att A leder till B. Det är en mycket större utmaning att titta missräkningen i vitögat och att dessutom beskriva det för andra.

Men det är väl inte för inte som bloggen handlar om just dina utmaningar? här dök det upp en oväntad och ovälkommen sådan, rakt i ansiktet på dig. Och det är sannerligen en stor utmaning att inte falla undan nu, att kunna hålla hoppet vid liv utan att förneka omständigheterna, sådana dom är. Kanske är det så att MS sätter gränser för dig just nu. Men din träningsresa har hittills varit helt enastående, Daniel, glöm inte det. det är så lätt att vänja sig vid att målen ska betas av, att allting kommer lyckas bara man kämpar tillräckligt hårt och du har fått så många kvitton på din enorma viljestyrka och kroppskontroll. Men paradoxalt nog så är det kanske så att alla framgångar, alla snudd-på-ouppnåeliga mål som du ändå uppnått inom en tidsram som får dina läsare att häpna, också skapar en skörhet. Du kanske helt enkelt har fått lite för lite träning på just träningsmotgångar? För motgångar och misslyckanden är ju nåt man måste träna på, även när det gäller fysiska prestationer. jag har hört flera elitidrottare bedrövat konstatera i det besvikna eftersnacket att dom inte vet vad som hände just idag men att bitarna bara inte föll på plats.

Så ja, kanske är det MS som grinar dig i ansiktet nu, kanske är det din egen besvikelse och den ovälkomna kontrollförlusten som plågar dig och passar på att dra MSkortet för att jävlas lite extra, kanske är det din kropp som markerar att den är som alla andra kroppar och inte alltid beter sig som ägaren vill.

Den största utmaningen just nu är kanske att försöka stå ut med att du inte har så fullständig kontroll som du skulle vilja och som du vant dig vid när det gäller just träningsprestationer? Det betyder ju inte att du aldrig kommer att ha det igen, att den vackra spikraka utvecklingslinjen är förstörd, att sviten är bruten och framgångssagan slut. Det betyder att det blir nya tag igen imorrn, en måhända reviderad målsättning utifrån hur kroppen känns när det närmar sig och framför allt betyder det att vi är här och hejar lite extra mycket!

Kramar

anneliten sa...

Låter lite som mig på Lidingö i höstas. Borde ha varit en enkel match att ta silvret med tanke på vad jag gjort tidigare och hur bra jag hade tränat. Men jag grejade det bara inte. Besvikelsen satt i länge.

Det finns annat i det du skriver jag också känner igen - tvivlet på att kroppen kan mer, eller ens lika mycket. Men i mitt fall är det åldersspöket snarare än ett MS-spöke, och det är ju något helt annat.

Du har haft en sanslös utveckling. Du har jobbat för den. Kanske har du nått ditt max, men jag tror inte det. Det viktiga är dock vad du väljer att tro. Det är ditt mål, och det ska kännas utmanande men nåbart. Nyckelordet är "kännas". Och bara du kan känna när det gäller ditt mål.

Ingmarie sa...

Men Daniel! Inte ska du ge upp nu! Det är nu du ska brotta ner det där spöket!
Självklart ska du inte göra något kroppen inte vill men precis som Staffan skriver så är det inte 1.23 du ska springa på de två halvorna.
Spotta i nävarna, ta nya tag och låt inte ett "dåligt" lopp styra resten av din löpning.
Styrkekram till dig!

Daniel sa...

Mikael - Oavsett så kommer jag fortsätta blogga här så du är välkommen att hänga med i fortsättningen också :) Det är ett spännande år detta! :)

Anna - Tack för pepp! Det värmer! Har tagit tjuren vid hornen och hoppas det ska lösa sig med sjukvården. Träningen fortsätter också!

Linda - Visst är det så och det är inget kul även om jag mår bra. Hatar den här sjukdomen och gillar inte när jag känner av den eller tycker mig känna av den. Det har också varit lite extra laddat med vårdstrul i dagarna så allt bli lite extra laddat. Hoppas jag ska kunna släppa dessa tankarna snart!

Staffan - Jättetack och det väcker lite hopp om du tror det fortfarande är möjligt. När du skriver 20sek långsammare per km lite det nästan "lätt". Det gör mig glad! :)

Erpur - Du har rätt och visst är det ingen dålig tiden. Det är mest känslan jag blev besviken över för det borde ha gått lättare i lördags. Hoppas kunna komma tillbaka på Sydkustloppet!

Anne - Du är sååå klok! Vill du bli min mentala coach? ;)
Har läst din kommentar fler gånger och visst är jag inte van vid träningsmotgångar. Är nästan aldrig skadad och för det mesta göra vad jag vill med min kropp så detta är en ny situation för mig. Det blev också dubbel besvikelse då jag hade höga förväntingar eftersom det inte kändes bra på loppet helgen innan och ville verkligen att det skulle gå bra nu. Nu blev det inte bra här heller plus att jag kände mig "sjuk" när jag sprang. Är inte "låg" över något annat än träningen egentligen och hoppas kunna hitta känslan snart igen. Känns skönt att ha ställt in min målsättning men som du skriver kan jag ju alltid revidera den när det närmar sig!
Kram på dig och tack! :)

Anneli - Minns dina tankar från Lidingö och jag tror det är samma känsla jag har här. Mycket sitter säker i huvudet då jag känner mig ganska "sjuk" i dagsläget då det varit många turer med vården och annat.
Jag tror det kan finnas mer att ge men frågan är till vilket pris och om det är nyttigt för mig. Tycker det är lite läskigt när jag känner av min sjukdom i löpningen och vore det inte för den är jag övertygad om att det finns mer att ge. Ska ta det lite lugnt nu och träna utan press så kanske det kan släppa lite....

Ingmarie - Jag får komma på en plan över hur jag ska tackla detta. Att ställa in min målsättning kändes som ett första steg och jag inser att det här med att springa marathon nog inte är min grej men jag har inte gett upp, tvärtom! Känner mig inspirerad att fortsätta träna och längtar till Sydkustloppet. Det ska bli kul! :)

anneliten sa...

Förstår precis (tror jag). Det är bevisligen bra med träning - man vet att den ger neurogenes mm, men var går gränsen till att det blir stressande för kroppen och nedbrytande? En särskilt svår fråga när man har en allvarlig sjukdom i bakgrunden. Och inget stöd från sin neurolog.

Daniel sa...

Det är verkligen svårt och jag har aldrig varit i denna situationen innan. Ska försöka släppa det genom att inte ställa så mycket press på mig så får jag se hur det blir. Stöttning och rådfrågning är svårt att hitta och jag vill alltid väldigt mycket vilket ibland kan vara en nackdel för mig. Det måste vara roligt på kuppen annars får det vara! Springa kommer jag göra så länge jag kan men kanske får jag skruva ner tempot en aning?