Boken har redan fått en hel del publicitet och jag antar att den kommer väcka debatt lite varstans då det inte skrivits mycket om detta innan. Har själv märkt att det intresserat på många håll då jag förutom den här boken även blivit intervjuad för lite examensarbete och annat kring ämnet blogg och sjukdom.
Boken var uppe i nyhetsmorgon på TV4 för ett tag sedan och det var intressant att höra vad överläkaren tycker om det här med patienter som bloggar. Han verkar ha fått det helt om bakfoten och tror att vi som bloggar vill att våra behandlande läkare ska ha tid att läsa det vi skriver. Jag tror inte någon som bloggar om sin sjukdom gör det för att vården ska läsa det!
Som jag ser det höjer han också ett varningsfinger för att blogga om vården då man sedan kan få problem med mötet med vården. Samtidigt är han väl medveten om att Sverige är världssämst när det gäller kommunikationen med patienter så jag kan inte se hur det skulle kunna bli sämre? Vi är ju redan sämst för sjutton!!!
Han gör mig mest irriterad och jag kan säga att min blogg gett mig mer än vad vården någonsin gjort. På mitt sjukhus delar man ut diagnoser över telefon och lämnar en vind för våg. Var sjutton ska man vända sig om inte till nätet!? När vården inte funkar är det kanske inte så konstigt att folk skriver och bloggar om det? Det får dom ta när dom inte kan ta hand om sina patienter på rätt sätt och då är det ändå inga höga krav jag ställer. Vad jag blir irriterad så fort jag går igång på det här med vården!!!
5 kommentarer:
Han har faktiskt en poäng där, när det kommer till mötet med vården efter att man bloggt om det.
Skrev tidigare en blogg om bla sonen och hans funktionshinder. Som några av dom som hade hand om han hittade. Både på gott och ont, några tog till sig kritikenoch bättrade sig. Medan det hos andra blev helt tvärt om.
Men vi var alltid nog med att inte uppge några namn, utan bara var vi varit någonstans.
Såklart skrev vi även om det som vi tyckte var bra med sonen´s vård.
Kram
Vården i Sverige? Har en del skräckexempel om du är intresserad vid ett tillfälle. Kan vara bra att ta till när man är trött i slutet på loppen. :-)
Känner igen det där... Allra roligast är det när de som i mitt fall inte vet något om vad som kan tänkas ske, och därmed inte vad en nervskada på synnerven (som den svenska vården för övrigt mest troligt har orsakat själv) kan medföra i form av smärtor och liknande. Nä, vet de inte om det sedan tidigare finns det inte har jag fått lära mig den hårda vägen. Har tappat räkningen på hur många kommentarer i stil med "så ont kan du inte ha, det är säkert ingen fara, ta en panodil och lär dig kämpa lite, du lär dig leva med försämrad syn" som jag fått! :@ Och så undrar de varför man är irriterad??!?!
Diagnos via telefon!!? Låter helt sjukt om du frågar mig, speciellt när det inte direkt handlar om en urinvägsinfektion... Den neurologklinik som jag hade praktik på verkade faktiskt bättre än så, och jag hoppas att även patienterna tyckte det. Dock tror jag verkligen att det är den behandlande läkaren som avgör hur man upplever vården, bra bemötande ger en bra relation och en positiv upplevelse. Har läst att du funderat på att byta klinik: gör det!
Kicki - Visst har han en liten poäng och jag är också noga med att inte hänga ut folk. Sedan är jag inte direkt objektiv när det gäller detta så för mig hade det nog inte blivit mycket sämre om jag började uppge namn och annat. Förstår läkaren när han säger att vården har ett problem med bloggande patienter men det kan kanske också leda till att dom bättrar sig om dom kan ta det på rätt sätt?
Kram!
Johan - Vi kan prata vård under någon löprunda så kan jag också berätta lite historier. Vi spar dom till slutet när vi behöver tagga till! ;)
Elin - Förståelse och empati är inte vårdens starka sida. Känns som man bara är ett personnummer på ett papper många gånger.
Lisa - Man ringde mig på mobilen när jag var ute med hunden och berättade att sista proverna från LP hade kommit och att det bekräftade ms som man misstänkt. Jag hade det på känn men hoppades ändå in i det sista att det skulle vara något annat än en obotlig sjukdom.
Sedan blev det tyst från vården då sköterskan som skulle ta kontakt med mig aldrig informerats. Fick istället träffa läkaren ett tag senare och trodde jag skulle få lite mer svar. Han dök aldrig upp på mötet och jag gick ledsen därifrån. Lyckades istället själv få kontakt med sköterskan som visade mig hur jag skulle göra med sprutorna. Skrev också en egenremiss till ett annat sjukhus då jag inte ville stanna kvar. Tyvärr blev det nedskärningar och jag flyttades tillbaka. Nu har jag skrivit en egenremiss igen vilket verkar resultera i att jag kanske kan få byta läkare?
Från mitt sjukhus har det också varit helt tyst sedan jag gick därifrån besviken då min läkare inte dök upp på senaste besöket för en månad sedan. Man kan tycka att någon borde höra av sig när en patient lämnar stället sådär?
Skicka en kommentar