3 okt. 2012

Gästinlägg

Jag heter Linda och har haft MS i snart 3 år. Diagnosen kom vid 37 års ålder i augusti 2010. Strax därefter skrev jag ett gästinlägg på Daniels blogg om min då nyss påbörjade MS-resa. Nu hoppas jag att det kunde vara intressant med en uppföljning. Jag bor fortfarande i San Diego där jag stortrivs. Klimatet är ju helt oslagbart, speciellt när det gäller träning. Det är skönt att kunna sitta ute och fika året om också.

MS-mässigt har det varit ganska stabilt för mig, men jag har definitivt känt av nya symptom sedan diagnosen. Exempel på symptom jag har haft är yrsel vid rörelse av ögonen ihop med ett susande ljud, växlingar av brännande och isande känsla i fötterna, samt vibrationer/surrningar/
krypningar i benen. De här symptomen är ju osynliga och har inte påverkat funktionen, men kan ändå vara ganska påtagliga. En del symptom har kommit och gått medan andra fortfarande finns kvar. Vissa symptom fluktuerar utan mönster. Hursomhelst, med tanke på vad MS kan ställa till med så får man väl ändå klassa dessa besvär som “ignorerbart bakgrundsbrus”.

I samband med MS-diagnosen för två år sedan började jag med en bromsmedicin, Copaxone, som innebar att dagligen ta en spruta subkutant. Det gick förvånansvärt lätt att komma in i rutinen, men eftersom jag är smal med relativt lite underhudsfett blev stickbiverkningarna plågsamma och långdragna. Det uppstod stora rodnade bulor som ibland ömmade och kliade. De lämnade ofta efter sig mörka skuggor likt blåmärken. Då jag var trött på allt vad sprutor hette kom min neurolog och jag överens om att testa Tysabri vilket ges som dropp en gång i månaden. Under mitt första år med Tysabri har jag peppar, peppar inte haft några skov eller ens fått några nya symptom. Inte heller har upprepade magnetröntgen-bilder visat några nya förändringar.

Jag kan med glädje konstatera att hittills har varken MS eller bromsmedicinering hindrat min träning. Sedan mitt första 5-km lopp med MS-diagnos för snart två år sedan har löpningen fortsatt att gå över förväntan. Allra stoltast är jag över att tre gånger ha anmält mig till och slutfört halvmaratonlopp (21 km). Veckoträningen består normalt av 4-5 löpdagar samt två dagars styrketräning i gym. Under sommaren gjorde jag ett försök att öka på träningen, dels med ett intervallpass per vecka, men även en påökning av veckodistansen. Den 4 juli persade jag på ett 15-km lopp med 1:19:20, en förbättring med fem minuter jämfört med året innan. Jag var anmäld till en halvmara i mitten på augusti med sub-2 timmar som mål vilket började kännas realistiskt. Trots mycket försiktig ökning åkte jag på muskelbristning i båda vaderna. Vilken chock. Den ena vaden “small” till under träning och efter några dagars haltande med överanvändande av den andra så drabbades även den. MEN tre och en halv vecka senare lyckades jag i alla fall smärtfri och nöjd jogga hela halvmaran med 2:20 som sluttid.


Efter den senaste halvmaran gick jag till en sjukgymnast för att få en konkret rehab-plan då jag hade fortsatta, men dock förbättrade, symptom av vadbristningarna. Till en början blev jag ordinerad en månads löpvila vilket var förväntat. Under denna månad blev det istället för springning mycket promenader, styrketräning som vanligt, cykling på motionscykel, och mountainbiking! Cykling är något jag tidigare ägnat mig åt i perioder. Det här var ett utmärkt tillfälle att hitta tillbaka till en aktivitet som jag mer eller mindre avskrivit pga MS-diagnosen. Någon cykel ägde jag inte och kunde ju inte med säkerhet säga att ett sådant inköp skulle bli lyckat. I alla fall tog jag risken och köpte en mountainbike av märket GT. Tack vare kartgoogling insåg jag snabbt att utan att ens behöva ta bilen är cykelmöjligheterna obegränsade. Jag kan ge mig iväg västerut och cykla utmed kusten eller österut in i landet mot berg och öknen på en trafikfri asfalterad cykelbana. Dessutom finns ett flertal närliggande friluftsområden med stigar där cykling är tillåtet. Att cykla “trails” är lite mer krävande med varierad terräng såsom djup lös sand, hårt packad spårig lera, smala stigar (single track), och branta backar. Än så länge håller jag mig mest på asfalt, men jag ser fram emot den typen av cykling vartefter vaderna blir bättre och jag får mer cykelvana.


I dagsläget har jag börjat jogga litegrann med mycket försiktig och gradvis upptrappning. Jag är glad över att cykling, både i gymmet och ute, har blivit del av min regelbundna träning. Så kommer det sannolikt att fortsätta vara. Det känns positivt att ha fått pröva på alternativa träningsformer och sett att det funkar. MS-diagnosen med sin oförutsägbarhet ger ju en massa funderingar om framtiden. Som någon sa: “Alla har en tickande bomb, men har man MS så tickar den högre”. Daniels blogg har fortsatt vara en källa för inspiration och motivation för mig när det gäller träning. Kanske mitt lilla gästinlägg också kan fylla en sådan funktion.
 

 
 

4 kommentarer:

Linda sa...

linda! Tack för att du delade med dig av din historia. Det var jätteintressant att läsa.O vilka prestationer., imponerad!

Anonym sa...

Hej Linda. Tack för dina uppmuntrande ord!
/Linda

Anonym sa...

Hej!
Skönt att höra att det fungerar fint, och även om det är bakgrundssurr så tycker nog jag att det kan vara irriterande nog - man blir påmind om att man har en allvarlig sjukdom. Jag har precis som du diagnos sen snart tre år och tränar mycket (och har alltid). Har inga ms-besvär,annat än jag är väldigt trött och stressad och det mesta fungerar trots allt väldigt bra. Stor tacksamhet för det.

Det är skönt att läsa både från dig och Daniel om att livet går på rätt bra med träning etc. ändå.

Nyfiken - du har inga andra autoimmuna symptom? Astma, sköldkörtel?

Sköt om dig!
MVH
Hanna

Anonym sa...

Hej Hanna,
Kul att höra av en till ms:are som tränar och tycker att det går bra. Nej, jag har inga andra autoimmuna sjukdomar (vad jag vet om),men jag har förstått att det är vanligt att man har flera.

Hoppas allt fortsätter gå bra för dig!

/Linda