17 dec. 2012

Det här med famnen...

Min tanke var att detta inlägget skulle handla lite om träning igen men eftersom jag fått lite frågor kring det senaste inlägget om anknytning blir det istället en uppföljning kring varför man inte får plocka upp ett adoptivbarn i famnen.

Jag vill inte berätta exakt vad Noah har för bakgrund med hänsyn till honom men när det gäller adoptivbarn i allmänhet så kan dom ha många uppbrott under sin väg till sina blivande föräldrar.  Desto äldre barnet är desto krokigare kan vägen ha varit där barnet flyttats mellan biologiska föräldrar, fosterfamiljer och barnhem. Barnet kan också ha varit med om hemska saker och tiden före barnhemmet kan vara ett stort frågetecken där man inte vet vad barnet varit med om.

Barnet kan ha knutit an till många personer under resans gång och är inte bortskämd med kärlek och närhet utan suger glatt åt sig all kärlek han/hon kan få och kan vara väldigt charmig. Många ser denna öppenhet som något fantastiskt och positivt men detta är en överlevnadsstrategi som barnhemsbarn har och något man ska jobba mot. Ett sätt är att inte låta andra ta upp barnet i sin famn eller komma för nära i början. Även om barnet bara har varit på ett och samma barnhem under hela resan så kan han/hon knutit an till många personer på barnhemmet. Det kan ha varit olika nannys som även slutat och börjat vilket också kan ha lett till jobbiga uppbrott förutom uppbrottet när barnet hamnar hos sina adoptivföräldrar.

Sofie och jag är bara två personer bland alla personer som Noah träffat under sin resa. Vi vet inte hur många personer Noah knutit an till och vi har endast haft Noah 4 veckor av hans 2½-åriga liv. Noah vet inte om vi är här för att stanna eller om vi bara är två personer längs resans gång. Han kallar oss mamma och pappa men han vet inte vad en mamma och pappa är. Det kan gå förbi en främmande person på gatan som han också kallar för pappa eller mamma.

Problemet om vänner och släktningar börjar ta upp Noah i famnen och ta för mycket plats är att Sofie och jag fortsätter vara några i mängden längs resan. Noah får istället många mammor och pappor runt sig vilket gör att vår anknytning tar längre tid. Noah måste lära sig vad en mamma och pappa är och det gör han lättast om det bara är vi som får komma honom riktigt nära så här i början.

Vi kan heller inte skämma bort honom med för mycket kärlek utan det är bara att ge honom så mycket närhet och kärlek som det går och som han tillåter. Det kanske låter som man stressar fram något men även om vi gör allt vi kan så kommer det ta tid för honom att förstå att vi är hans mamma och pappa och inte bara två ord han lägger i munnen när han ser oss. Den här processen kan ta upp till ett år och ännu längre om vi inte går försiktigt fram, det är svårt att sätta någon exakt gräns.

Det här är inget vi "hittat på" speciellt för Noah utan det finns mycket forskning och böcker kring anknytning, på vissa håll har man även kurser i anknytning för närstående. Vi adoptivföräldrar har också gått en obligatorisk utbildning som till stor del handlade om just anknytningen och även vår utredning hos socialen handlade mycket om detta. Detta har också gjort oss beredda på omgivningens reaktioner och vi har haft det uppe i diskussioner flera gånger. Adoptivföräldrar är säkert lite överkänsliga också men vi vill bara att vårt efterlängtade barn ska få en så bra start som möjligt och att vi ska bli dom föräldrar han aldrig haft.



11 kommentarer:

anneliten sa...

Har varit med om detta på nära håll (10 år sedan) så för mig är tankarna inte nya. Och måste nog erkänna att jag känslomässigt kände mig lite besviken och avvisad trots att jag fick teorin förklarad för mig. Det blir säkert en extra belastning att vara adoptivförädlder när släkt och vänner, som ju vill dela er glädje, måste avvisas. Jag tror dock inte den "protektionistiska" känslan är helt unik för adoption. Jag kände den lite när jag fick mina bäbisar. Alla förväntar sig att de ska få hålla, men man kanske inte vill att alla ska. Där har man liksom inget att skylla på om du förstår hur jag menar. Mer än om bäbisen visar missnöje genom att börja gråta.
En annan aspekt som nog spelar in är att omgivningens syn på en 2-åring är att de inte ska vara så mammiga och pappiga. Men i ert fall är ju det känslomässiga (anknytningen) lite som att ha en nyfödd. Dessutom en "nyfödd" med några dåliga anknytningserfarenheter i bagaget. Jag är säker på att ni gör rätt. Och bortse från vänner och släktingars eventuella besvikelser. De kommer över dem. Det gjorde jag. och tack för att ni delar med er. Vi andra behöver lära oss och förstå.

L sa...

Detta är något helt nytt för mig som inte har någon erfarenhet av adoptivbarn. Men tänk så fantastiskt att man har obligatorisk undervisning för blivande adoptivföräldrar så att omhändertagandet och anknytningen verkligen går så smidigt och blir så bra som det bara är möjligt.
Det är klokt också att lägga ut sånt här på bloggen så att alla i er omgivning får denna info utan att det behöver bli så emotionellt laddat förhoppningsvis.
Tack för att ni delar med er.

Staffan sa...

Tack för det extra inlägget, det blir tydligare när du nu beskriver det!

Unknown sa...

Jag kan tycka att det låter väldigt sunt, och ni är ju de som vet bäst vad som är bäst för ert barn! Lita på det.

Annika sa...

Det är en omställning att bli en liten familj och visst önskar alla förståelse från omgivningen när man befinner sig i sin egna lilla bubbla. Lycka till! Ni är enastående och det är kul att få läsa om er, tack.

EvaD sa...

Ni är fantastiska föräldrar. Så pålästa och kärleksfulla. Alla adoptivbarn har ju separerat en eller flera gånger, som du sa Daniel. Våran son var bara 4 månader då vi hämtade honom, men redan hade han vissa steriotypa barnhemsbeteenden, t.ex. gunga sig själv till söms. Så anknytning är ju så viktigt. Det kommer att gå så bra för er och Noah, det är jag övertygad om. Kram

mikael sa...

Vi har varit väldigt noga med allt du beskriver.
Många har uppfattningen om att ju mindre barn desto mindre negativa erfarenheter.
Men det kan man aldrig vara säker på.
Vi har inte haft barnvakt ännu och det har gått mer än ett år sedan vi hämtade vår son. Det gäller att hitta en bra balans.
Även viktigt med en vagn där barnet ser dig men det gäller nog alla små barn.

Vår anknytning har gått väldigt bra. Han är en trygg liten killle som vet vilka hans föräldrar är.


Daniel sa...

Anneli - Visst blir det en extra belastning men samtidigt vill vi att alla ska få träffa och lära känna honom. Det hade varit skönt att bara släppa tyglarna men tyvärr bli det inget bra.
Jag har också hör att biologiska föräldrar kan tycka att det är lite jobbigt och att alla verkar ha "rätt" till deras barn. Svårt det här! ;)
Intressant att du tar upp det där med synen på en 2½-åring. Har inte tänkt i dom banorna...

Lisa - Den där utbildningen är verkligen guld värd. Undrade först vad den skulle vara bra för men när vi gått den förstod jag precis. Det finns en anledning till allt även om vissa saker kan verka överflödigt och krångliga när det gäller adoption. Kanske läser någon närstående också detta jag skriver här och kan ta åt sig ;)

Staffan - Det var så lite! Fick några mail med frågor också...

Jonna - Vi känner oss trygga i det vi gör och har mycket fakta att luta oss på :)

Annika - Det är verkligen en omställning, en positiv sådan! :) Tack själv för att du hänger med här!

Eva - Härligt att du tycker det! Oavsett ålder så är det viktigt att gå försiktigt fram med ett adoptivbarn. Kram!

Mikael - Nej, det där kan man aldrig vara säker på oavsett ålder. Jag tror nästan det hade varit svårare för oss att få ett mindre barn då dom inte förstår lika mycket. Det känns ändå som Noah var lite förberedd och tog uppbrottet med barnhemmet väldigt bra. Hade han varit mindre kanske han inte varit lika förstående och det hade blivit jobbigare med uppbrottet....bara en tanke ;)
Det glädjer mig att det går bra för er!

Sofia B sa...

Fint förklarat! Låter sunt och klokt!
KRAM till hela familjen!

Löparflickan sa...

Oj så mycket forskning det finns. Jag tror att det blir bra för er lille kille oavsett om någon råkar ta upp honom. Du och din fru är ju de som numera blir det konstanta i hans liv, oavsett hur många andra han träffar finns ni alltid kvar. Men det är skönt att man kan få förståelse genom forskning. Han ser ut att vara en underbar liten kille.
Från Löparflickan(själv adopterad för länge sedan :) )

Daniel sa...

Sofia - Så bra att du tycker det! Ses snart så ska ni få träffa honom :) Kram!

Löparflickan - Det är givetvis ingen katastrof i det långa loppet om någon plockar upp honom och det kommer bli bra i slutändan.
Han är verkligen helt underbar!