Dagens långpass skulle springas på trötta ben och det var därför jag körde både tuffa backar och löpskolning igår. Vi skulle hälsa på mina föräldrar under dagen så jag tog tillfället i akt att springa dit medan min fru tog bilen. Passet skulle landa runt 20km men distansen till mina föräldrar är ca 32km och jag hade en plan att springa hela vägen om kroppen svarade bra. Skulle det inte gå så körde min fru samma väg som jag sprang och kunde hämta upp mig på vägen.
Jag visste att benen skulle vara trötta men aldrig såååå trötta som dom var idag. Det var riktigt jobbigt att springa och det kändes som jag bara sprang uppför hela tiden. Den jobbiga känslan vägdes dock upp av att det var väldigt fint väder idag också.
Det har inte bara varit två tuffa veckor träningsmässigt utan jag har även haft stor mental press under dessa veckorna. Träningen har verkligen varit en bra ventil och det verkar som det lugnat ner sig lite nu. På tisdag väntar det där jobbiga samtalet igen men det känns inte alls så jobbigt längre. Det här kommer sluta bra oavsett vad som händer!
6 kommentarer:
Vad härligt att Sofie kom precis då. Håller tummarna inför tisdagen.
Fruar är bra att ha :-)
Det ska ju vara roligt att springa.. och när man bara ska springa uppför är det INTE kul.
Helt klart rätt beslut med en DNF när det inte känns rätt. Man vill ju inte dra på sig onödiga skador bara för att man är kilometerknarkare :)
Lycka till i morgon!
Anna - Hon kom verkligen i rättan tid! Tack för du håller tummarna!
Thomas - Inget kul även om vädret var bra! Bara att acceptera att man har dom här passen vissa dagar. ;)
John - Tack! Idag känns det som ett bra beslut. Är lite sliten men hade nog varit helt slut om jag kört hela vägen.
"Inget pass är viktigare än kontinuiteten i träningen!"
Hittade hit av en slump idag, vilken härlig och inspirerande blogg du har!
Hitt kommer jag komma tillbaka :)
Tack och välkommen hit! Roligt att du gillar min blogg! :)
Skicka en kommentar