Sega ben, men vad gör väl det?



Min tanke var att köra någon typ av snabbdistans när jag gav mig iväg på dagens löppass. Jag kände direkt att det skulle bli tufft eftersom benen var blytunga. Hoppades på att det skulle släppa efter uppvärmning och lite stretch men det ville sig inte alls idag. Tror att tisdagens tuffa löpbandspass tog hårdare än vad jag räknade med och det sitter fortfarande kvar i kroppen. Löpbandet är verkligen speciellt och med tanke på att det var "premiär" är det nog inte så konstigt att det tog lite extra...

Det blev istället 12,5km "mellanmjölk" och jag var snäll mot mina ben för dom förtjänar det verkligen! Dom här benen har tagit mig riktigt långt senaste månaden och jag är väldigt tacksam över detta. Dom har sprungit milen under 37 minuter och dom har fixat den tuffa kvalgränsen till New York Marathon trots en skitdiagnos och tunga bromsmediciner. Bäst av allt så har dom gjort det möjligt för mig att bli förälder då jag är övertygad om att läkarundersökningarna inte gått så bra som dom gjorde om det inte vore för löpningen!

Om tre veckor drar vår utredning igång på allvar och nu jag kan sitta där rak i ryggen med mitt godkännade som trygghet. Min sjukdom är inte med i leken längre och jag är precis som alla andra, en fantastisk känsla!!!