Alla misslyckade pass

Det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg här och tiden bara rusar iväg för mig. Höften som bråkade innan nyår är fortfarande bra och visst lämnade jag kvar den i 2014. Även om kroppen är hel och fin så går löpningen väldigt dåligt. Jag springer på men det finns ingen fart i kroppen och det känns inte så kul att springa. Det har blivit som en ond cirkel där jag börjar se varje pass som ett misslyckat pass och det gör det heller inte lättare att komma ut på ett pass några dagar senare. Jag vet att jag tränade på ett helt annat sätt förr än vad jag gör nu men det är ändå inte kul att se tiderna bli sämre och sämre.

Jag vet att det är dumt att se ett genomfört pass som ett misslyckat pass för egentligen är det inte misslyckat. I tisdags sprang jag 8st jämna och fina tusingar med klubben och ikväll sprang jag 14km i mörker med skön musik i lurarna. Det har definitivt inte varit några misslyckade pass men ändå känns det så för det går sååå långsamt....

Jag måste försöka komma ur den här onda cirkeln och försöka vända på steken för jag tycker ju egentligen om att springa. Ett lite steg i rätt riktning är att jag börjat lägga klockan på hyllan så jag slipper titta på eländet. Vi går också mot ljusare och varmare tider vilket gör det skönare att springa och lättare att komma ut när det är ljust på kvällen. Nästa helg är det dags att ställa fram klockan till sommartid. Kanske vänder det då?

Fortfarande utan smärta!

Det rullar på fint sedan nyår och det blev gym direkt på nyårsdagen. Jag var själv på gymmet och körde ett ganska tungt pass för hela kroppen vilket kändes skönt. Dagen efter blev det vila och i helgen har det blivit två lugna löppass helt utan smärta i höften.

Smärtan stannade verkligen kvar i 2014 och det känns riktigt skönt att kunna träna på nu igen. Löpningen går dock inte speciellt bra då benen känns som stockar men den kan också vara det tunga gympasset som sitter kvar sedan nyårsdagen då jag körde benen väldigt hårt och tungt.

Jag försöker att inte tänka för mycket på känslan utan nu handlar det bara att få igång löpningen på allvar igen samt hålla mig både frisk och skadefri så jag kan träna. Jag kommer snart sätta upp lite målsättningar för året då jag måste ha något att träna mot för att jag verkligen ska bruka allvar. Det blir nog inga större saker men några små roliga lopp kommer jag nog satsa på....

Ut med smärtan och in med det nya - Ännu en Trelleborgsklassiker fullbordad!

Det var inte mycket med mig när jag gick ur sängen på morgonen och höften var ganska kinkig igen. Jag åkte ner med lite blandade känslor till starten på Sylvesterloppet. Det var inte roligt att känna sig ur form men samtidigt var jag lite taggad att ge kroppen och smärtan i höften en ordentlig match. Att löpningen kan hjälpa mot smärtan vet jag av erfarenhet för jag har dragits med detta ett tag nu. I våras sprang jag en halvmara med samma känsla när jag gick ur sängen på morgonen och det var även smärta hela vägen till mål under loppet. Dagen efter var höften kanon igen och den har varit ganska ok fram tills nu. På Sylvesterloppet hoppades jag nu på en repris!

Det var gott om folk i år igen vilket var väldigt kul och liksom förra året var det nog runt 400 löpare som startade. Jag värmde upp lite haltande men det kändes som det skulle gå att ta sig igenom dom 6915m som loppet är. Om jag bara kunde orka hålla höften riktigt "tight" hela vägen så skulle det nog gå för så fort jag slappnade av kom smärtan. Starten gick och jag startade långt fram för jag ville hålla bra tempo då detta verkade funka bäst för höften. Tempo blev strax över 4:00min/km  men det var ingen skön löpning. "Stabbig" och stelt var det men det gick framåt och jag kunde hålla höften under kontroll fast det gjorde ont.

Först vid 4,5km började smärtan släppa och då ökade jag tempot lite. Jag plockade lite placeringar och självförtroendet ökade. Känslan blev bättre och bättre och jag tror jag kom i mål på en 10:e plats men det blev inte ett av mina snabbare Sylvesterlopp.

Det kvittade idag för jag var ändå grymt nöjd av att ha genomfört loppet och att jag lyckats springa igenom smärtan. Nu någon timme efter loppet känns höften riktigt bra så jag hoppas smärtan stannar kvar i 2014 medan jag tar med min nya löparkropp in i 2015! Det här var min 4:e Trelleborgsklassiker och det känns kul att jag fortfarande har en obruten svit sedan klassikern startade 2011.

Gott Nytt år på er så ses vi 2015!

Moment 22

Det gick ju riktigt bra att springa efter mitt naprapatbesök som jag skrev om i förra inlägget och precis som jag skrev så verkar min höft må som bäst när jag får springa för då spökar inte nerven i höften. Men när julafton närmade sig blev jag lite småförkyld och efter att ha varit utan löpningen i en vecka var det åter dags att börja halta igen. Igår var hela ryggen som en fiolsträng av alla spänningar och inatt vaknade jag flera gånger av smärtan och en nacke som var stelare än stelast.

Tur i oturen hade jag idag en tid hos min hårdhänta massör som jag går till regelbundet. Precis som jag själv redan misstänkte så fanns det mycket att jobba på från höften ända upp i nacken och det var inga sköna 60min på hennes bänk vill jag lova!.....men efteråt var det en ren befrielse!

Jag hoppas det ska vara bra nu för jag vill väldigt gärna springa Sylvesterloppet på nyårsafton och fullborda ännu en Trelleborgsklassiker där jag varit med sedan starten. Förkylningen är också borta så kanske kan jag få igång löpningen igen?

Förra året var jag i ganska bra form inför Sylvesterloppet där jag sprang med Noah i vagn. Detta året ska jag bara jogga igenom loppet för formen är riktigt dålig just nu men jag vet vad som måste göras. Förra året filmade jag loppet från vagnen med det hamnade aldrig på bloggen då jag hade en bloggpaus just då. Vill någon se vårat lopp så finns det snabbspolat här under, dra gärna upp i full HD. Noah och jag startade sist bland dom 400 löparna och slutade topp 20, det var lite trångt i början med efter ett tag kunde vi dra på ordentligt. Önskar jag kunde hitta den här formen snart igen! Det är så kul att springa fort!

Nerv som spökar!

Jag har i helgen haft enorm ont från höften och ut i ena benet. Natten mellan lördag och söndag kunde jag knappt sova då det högg från höften och ut i benet. Jag funderade på att åka till akuten för smärtan var bara så jobbig men så läste jag lite varstans att det nog inte fanns mycket dom kunde göra åt en nerv som satt i kläm. På söndagen blev det lite bättre med några stretchövningar men fortfarande var det inte bra.

Jag har haft problem med denna nerven i snart 2 år men så här illa har det aldrig varit. det är heller inte relaterat till löpningen direkt och nerven fungerar som bäst när jag springer mycket. Min naprapat säger att prognosen är god och det går att behandla vilket han lyckats med flera gånger. Jag har även sökt hjälp inom vården som inte alls hjälpte. Jag fick några stretchövningar av en sjukgymnast men att stretcha muskler som bara går i "försvar" för ett annat problem kändes som konstgjord andning och hjälpte bara för stunden. Därför blev det på måndagen en tid till bästa naprapaten där jag kunde komma på besök omgående.

Det fanns en hel del att jobba på och det knakade lite här och var. Jag fick ett gäng nålar på båda sidorna i höften och muskeln "högg som en hungrig piraya". Det kändes som jag fick ström i den och känslan när alla spänningar släppte var gudomlig. Som vanligt är det lite av magi efter en sådan behandling och det kändes fint i kroppen efteråt, en väldigt befriande känsla!

.....och visst blev det bra ännu en gång. Igår kunde jag knappt röra mig och ikväll sprang jag tusingar med klubben utan hinder. Fantastiskt!!!

Catching Kayla

Jag har hört en massa historier om hur olika ms kan vara och det är verkligen en märklig sjukdom. Själv hade jag lite olika märkliga symptom när jag var dålig och fick min diagnos för snart 7år sedan. När jag ett halvår senare började löpträna för första gången kom en del symptom tillbaka men jag visste att dom försvann när jag stannade och fick svalkat kroppen igen. Även när jag tränade hårt på gymmet hände en del saker i kroppen och jag fick gå in på toaletten och kyla handlederna vilket hjälpte.

Jag var på en föreläsning en gång där en sjukgymnast berättade om en tjej med ms som älskade att sola men värmen gjorde att hon inte kunde gå när hon blev varm i solen. När hon låg på stranden fick hennes vänner bära ner henne i havet och sedan kunde hon själv gå upp ur vattnet igen för att fortsätta sola. Det väckte tydligen en del uppmärksamhet på stranden och visst är det en märklig sjukdom.

Min bloggvän Karin tipsade mig om en tjej med ms som springer riktigt snabbt men när hon blir varm "tappar" hon bort benen som fortsätter att springa utan att känna smärta. Jag tittade på den korta filmen om henne och blir så imponerad och inspirerad när jag ser detta. Det är häftigt att hon sedan blir helt återställd när hon får ner tempen i kroppen igen och jag förstår precis varför hon utsätter sig för detta gång på gång.

Det är ju jobbigt att springa

Strax över 3-veckors helvila blev det efter maran i New York och det blev även en lite bloggvila samtidigt. Det har varit riktigt skönt att koppla bort löpning och träning ett tag men idag var det dags att röra på benen igen. Jag åkte ner till Trelleborg för ett pass med klubben utan att veta vad som stod på schemat.

Det känns nämligen som det kvittar vad jag tränar just nu bara jag kommer igång och just TRÄNAR! Jag har lätt för att bli lat när jag har längre uppehåll och mina "fredagsmys-gener" tar lätt över där jag blir fast i soffan med en zombie-film på tv:n eller en tv-spelskontroll i handen. Det får inte hända alltför ofta för jag vet hur viktig träningen är för att jag ska må bra!

....och jag fick ju tränat idag! 4x1200m sprang jag progressivt där den första landade på 4:42 och dom följande hamnade på 4:28-4:22-4:18. Men oj vad jobbigt det är att springa när man varit borta ett tag! Phuuu! Ska det vara så här jobbigt?

New York Marathon 2014 - Ett glädjerus!

Det var kallt och blåsigt utanför fönstret när jag vaknade och jag förberedde mig för en tuff mara. Hoppade på M15-bussen på 2:nd avenue där mina vänner Erik och Fredrik mötte upp och åkte ner till Staten Island-färjan som skulle ta oss över till starten. Det var mycket säkerhetspådrag med bombhundar och annat vilket kändes tryggt. När vi kom över till Staten Island väntade ännu en buss upp till starten men vi väntade kvar ett tag på den varma färjeterminalen för att slippa onödig väntan upp i kylan och blåsten vid starten.

Inne på färjeterminalen

Det var ett smart drag för det blev nästan ingen väntan alls även om jag trots vinterbyxor och tjock jacka hann bli ganska kall i den första startfållan, Vi slussades sedan ut till starten och nu började magen pirra lite. Man sjöng nationalsången, presenterade elitlöparna, och smällde sedan av kanonerna till tonerna av AC/DC- I feel safe in New York City. Jag hade väntat mig Sinatras New York New York men AC/DC funkade fint det med!

Det flög överdragskläder överallt och jag fick vara försiktig när jag sprang ut över startlinjen för att inte snubbla. Precis som sist jag sprang New York Marathon så var det en enorm kick att få springa ut över bron. Till skillnad från sist så var det storm vilket gjorde det lite svårare att springa och det smattrade ordentligt i nummerlappen. Jag blev rädd att den skulle flyga av så jag höll en hand på den för säkerhets skull.

Jag närmade mig Brooklyn och hörde musiken och publiken. Nu kunde festen börja på allvar! Jag slängde av mig mina tjocka vantar samt mössa och satte på mig kepsen. Precis som sist levererade Brooklyn och jag slösade lite väl mycket energi på high fives och annat. Just idag gjorde det dock inget för jag visste att jag inte hade någon bra tid i kroppen så det var bara att festa och ha kul.....och visst hade jag kul!

Vips hade det gått 10 kilometer och även nästa 10k gick väldigt fort och det var verkligen runners high hela vägen! Vilken kick!!! Jag hade nu Pulaski Bridge framför mig med halvvägsmarkeringen och jag började få lite problem. Jag började få ont i sidan som jag ibland får och detta var på tok för tidigt. Jag såg även andra som såg lite slitna uppför bron och jag var inte den som hade det tuffast vilket ändå stärkte mig!

Humöret var fortfarande på topp och jag prickade i halvmaran på 1:34 vilket jag var nöjd med. Med tanke på smärtan i sidan fick jag nu lägga upp en plan mitt i allt glädjerus. När jag kom över till Queens drog jag ner på high fives och försökte springa så avslappnade det bara gick samt andas med hela magen. Jag skippade också alla vätskestationer då jag vet att kall vätska gör smärtan värre.

Det hjälpte och jag kunde plocka placeringar uppför Queensboro Bridge över till Manhattan. Jag kände mig stark igen när jag kom ut på 1:st avenue och publiken var grym! På 62:nd street stod dessutom Sofie och Noah där jag stannade till och gav dom varsin puss! Det gav ännu mer energi och jag njöt av den långa asfaltsrakan!

I slutet av den långa raksträckan började benen bli lite sega och jag hade fortfarande inte fyllt på med energi. Jag tog därför en chansning och dunkade i mig två stycken power gels som dom delade ut vid en station. Det blev en dubbel latte och en vanilj och båda smakade skit. Sköljde sedan ner det med mycket vatten vid en station strax efter och höll tummarna för att det skulle hjälpa!

....och visst blev det bättre! Jag kom över till Bronx och sist jag sprang här 2009 hade jag det väldigt tufft. Nu gick det betydligt lättare och det stärkte mig ytterligare. Jag mindes Bronx som ett tråkigt ställe men denna gången var det roligt att springa även om det var lite fattigare med publik. Tiden gick väldigt fort och vips var jag över i Harlem vid 35km. Nu var det fullt med publik igen och jag visste att jag skulle fixa detta!

Glädjeruset fortsatte trots trötta ben och jag verkligen njöt av stämningen längs 5:th avenue och igenom Central Park. Återigen kostade jag på mig high fives och jag peppade andra löpare som hade det tufft. Ute längs södra sidan av Central Park stod Sofie och Noah igen vilket hjälpte till sista biten upp till Columbus Circle. Sedan in i parken och upp till målet. Vilken känsla och vilken kick!!! Sista jag sprang var jag ganska borta i huvudet men denna gången tog jag verkligen in allt och njöt.

Jag var grymt nöjd med min prestation och tiden blev 3:21 men tiden hade egentligen ingen betydelse. Jag sprang inte för tid denna gången och jag ville bara få till ett bra lopp och en skön fest i New York vilket jag fick. Jag tar med mig många minnen från dessa 42 kilometer som är dom klart bästa jag sprungit!

Det blev ett skutt över mållinjen och än en gång hade jag visat min kropp var skåpet skulle stå. Jag var 17min snabbare än 2009 och fortfarande är det jag som bestämmer över min kropp nu 7år efter en skitdiagnos som jag trodde skulle förändra mitt liv till det sämre. Dessa tankar for genom huvudet sista kilometern och det vara bara så grymt att komma över mållinjen den här gången!

Jag vet inte om det blir fler maror nu efter denna för någonstans känns det som jag knutit ihop säcken. Att springa så här långt är väldigt tufft för mig och det krävs väldigt mycket träning för att det ska hända något för min del. Det kommer garanterat bli fler löparäventyr men nu lägger jag marorna på hyllan och hänger ännu en medalj från New York på väggen!